Krönika i Norra Halland, 8 dec 2023
På grund av en byråkratisk utmaning att ordna äldreboende i Kungsbacka kommun har mina föräldrar bott hos min syster i USA det senaste året. Pappa är 93 år och mamma firar snart sin 90-årsdag. Jag brukar facetima med dem flera gånger i veckan. Det är alltid lika spännande. Helt plötsligt kan bilden försvinna. Då säger jag åt dem att sätta på videon igen.
”Men hur då? Jag har inte tryckt på något!” hör man då på andra änden. ”Mobilen beter sig så konstigt ibland.”
Jo, naturligtvis.
Eller som när pappa vill tala mer allvarsamma ord med mig. Då för han mobilen närmare örat för att jag ska höra honom bättre. Och visst hörs han bättre. Men jag får också första parkett för att se en buske av öronhår förstorad tio gånger. Jag skrattar lika hjärtligt varje gång.
Nu när det nalkas jul saknar jag mina föräldrar mer än vanligt. Och även om de får god vård på andra sidan Atlanten, så saknar de sitt hemland också.
Det går inte ett samtal utan att pappa frågar - nästan bedjande - om vi syskon i Sverige inte kan ordna ett boende åt dem. ”Jag föddes i Sverige och jag vill dö i Sverige,” säger han ofta. Sist han sa orden kunde han inte hålla tårarna tillbaka. Det gjorde ont i hjärtat när jag såg det.
När jag reste dit och hälsade på dem kände jag mig dock trygg med att de blir väl omhändertagna där. Men jag ser samtidigt att åldern tar ut sin rätt, och sorgligt nog är de inte starka nog att resa till Sverige igen.
”Bli aldrig gammal, Louis,” suckade min mamma kvällen innan jag skulle fara hem. Jag kan bara föreställa mig hur svårt det är för dem att åldras. I synnerhet när jag vet hur aktiva de har varit under sin livsresa. Sinnet vill, men kroppen svarar inte. Mamma, som har fött sju barn och varit en riktig supermorsa, kan knappt gå. Pappa, som en gång stod på händer och gjorde akrobatik på hästrygg, är nu i stort sett rullstolsbunden.
Men mitt i alla utmaningar som kommer på åldrandets höst så har mina föräldrar fått en ljusglimt i tillvaron som kommer från ett oväntat håll. För vad gör man om man är stillasittande stora delar av dagen? Tittar på Youtube såklart.
För ett tag sedan visade min syster dem några klipp på mig och bröderna när vi vann Melodifestivalen och Eurovision för snart 40 år sedan. Sedan dess har mamma och pappa suttit och tittat varje dag. Och det som har fascinerat min pappa allra mest är att ju mer de tittar på Herreys videos ju mer dyker relaterade videor upp på YouTube. Herreys finns överallt!
”Det är helt fantastiskt!” sa pappa till mig en dag med gråten i halsen. ”Ni är den mest populära gruppen på Youtube!”
Jag var precis på väg att förklara att det är bara YouTubes algoritmer som får det att se ut så, att filmklipp dyker upp baserat på ens egna intressen, men när jag märkte hur rörd han var över denna synnerligen underbara upptäckt hade jag inte hjärta nog att säga sanningen.
Och inte blev det lättare när han sa: ”Jag visste det! Jag ha alltid trott på er musik, att den en dag skulle bli uppskattad över hela världen.” Fina pappa. Alltid vårt största fan.
Så där har vi det: Han må vara svag, dement och glömsk, men en sak som pappa aldrig kommer att glömma innan han går i graven är att Herrey’s är världens mest populära sånggrupp. Han visste det. Och nu vet alla andra om det också. Det har YouTube bevisat.
Vem är jag att säga emot honom.
Fotnot: Dagen efter denna krönika gick i tryck kördes min pappa till ett äldreboende. Hans dagliga behov av omsorg hade helt enkelt blivit för stort. Den första dagen var dock traumatisk för honom. Han kände sig rädd, ledsen och även arg. Men under dagarna som har följt trivs han bättre och bättre. Han får fantastisk vård, de har underhållning på boendet (som han gillar) och han har träffat nya personer att prata med (som han också gillar väldigt mycket), och mamma är med honom stora delen av dagen. Under omständigheterna går det så bra det kan gå. Men har du ett ögonblick över... ägna gärna en tanke eller bön å mina föräldrars vägnar. Det skulle de uppskatta.