När freden kommer – men tystnaden talar högst

Krönika i Norra Halland, 17 oktober 2025

Det är äntligen fred mellan Israel och Palestina. Orden känns nästan overkliga att skriva. Efter så många år av lidande, hämnd, raketer och rädsla – så har stillheten, med vissa undantag, lagt sig över det heliga landet. Människor på båda sidor kan andas ut. Barn kan sova utan sirener. Föräldrar kan våga hoppas igen.

Jag är djupt tacksam. Det borde vi alla vara.

Men jag hör något skrämmande. I tystnaden. De som under åratal marscherat på gator, burit flaggor och ropat slagord mot Israels så kallade övergrepp – de är plötsligt tysta. Inga segerrusiga inlägg, inga bilder på fredsduvor, inga glädjetårar.

Varför?

Fick de inte vad de ville? Israel drar sig tillbaka, vapnen har tystnat, och fredsavtal har skrivits under. Ändå tycks många sakna något. Kanske beror det på att det aldrig bara handlade om fred. För många aktivister har slagordet “From the river to the sea” aldrig varit en poetisk dröm om samexistens, utan en politisk deklaration om att Israel inte ska finnas kvar alls. Och då blir freden, hur rättvis den än är, inte en seger utan ett nederlag.

Och som om inte det vore nog – vi har i dagarna sett vidriga bilder från Palestina där Hamas, direkt efter Israels tillbakadragande, har genomfört offentliga avrättningar. Osannolikt nog, nu hörs det röster från många palestinier att IDF ska komma tillbaka för att stoppa Hamas barbariska metoder.

Men återigen: var är rösterna som ropade för ett fritt Palestina? De som var så snabba att fördöma Israels övervåld, varför är de nu tysta när Hamas visar sitt rätta ansikte och våldför sig på sitt eget folk?

Det är sorgligt. För om man inte kan glädjas när människor slutar dö, och inte förmår fördöma våld oavsett vem som utövar det – vad är då syftet med ens engagemang?

Tystnad märks också i politiken. Världsledare från flera håll har uttryckt tacksamhet över Donald Trumps roll i fredsprocessen (även om svensk media har tonat ner det). Han, tillsammans med regionala aktörer, lyckades få till det som så många före honom misslyckats med. Men flera av hans motståndare – de som borde kunna visa åtminstone en gnutta generositet – förblir tysta. Barack Obama och Nancy Pelosi, till exempel. De är visserligen glada för freden, men vägrar yttre Trumps namn i sammanhanget.

Och även här hemma är det märkligt tyst. De i Sverige som i åratal har spridit hat om Donald Trump på nätet – kallat honom allt från nazist, till diktator och varnat för att han skulle starta ett tredje världskrig - de allra flesta är tysta nu.

Missförstå mig rätt, jag bryr mig inte särskilt mycket om Trump som person - och det finns saker man absolut kan anmärka på - men jag bryr mig om sanningen. Vi måste kunna erkänna när någon gör något bra. Vi måste kunna uppskatta och värdera fred, även om vi inte råkar gilla fredsmäklaren.

För liv räddas faktiskt nu. Och vi måste kunna värdera människors liv högre än vårt ogillande av en enskild politiker.

Nu vet vi såklart inte slutresultatet på freden. Jag misstänker att vi har många fler hinder att ta oss över. Men detta är i alla fall en början.  Och i andan av det jag försöker skriva så tror jag att verklig fred kräver mer än diplomatiska avtal. Den kräver att vi har rätt inställning. Vilket innebär att vi måste vara beredda på att säga: Det blev gott – även om det inte var jag som fick rätt.

När tystnaden är högre än tacksamheten, då är det inte längre bara kriget som är problemet. Då är det våra hjärtan.