Jag är bara människa

Krönika i Norra Halland, 5 sept 2015

Jag sitter i Santa Birgittas kapell med en klump i halsen. På raderna framför mig ser jag familjemedlemmar och vänner som har förlorat en älskad far, farfar och kamrat. Den avlidnes porträtt står på en ställning nära den enkelt prydda kistan, omgiven av ett hav av blommor.

En ung flicka lyfter blicken mot kistan som hennes farfar ligger i. Hon klarar inte mer än några sekunder innan hon bryter ihop. Otröstlig lutar hon sig mot sin pappa och väter hans axel med sina tårar.

Jag känner inte någon av dem. Men trots att jag är en främling rycks jag med av sorgens dragningskraft.

Prästen som leder begravningsakten har gjort detta förut, det märks; åhörarna får vila stilla, trots deras inre smärta, i hans empatiska lovtal till den bortgångne. Han vet hur man hedrar de döda.

Men helt plötsligt börjar prästen tala om fotboll och att mannen i porträttet var en Gaisare. ”Men ni vet väl det att Gaisare är människor de också!” säger han och flinar.

"Vad i hela friden?" var min första tanke. Men jag märker snart hur alla skrattar. Fotboll och Göteborgsrivalitet var tydligen ett hett men kärt ämne inom familjen. Jag ser ansikten lysa upp och stämningen blir mer lik den stämning jag lärt mig älska: sorgen som möter glädjen.

Personligen var jag extra tacksam för denna vändning, för det hjälpte mig att slappna av. Klumpen i halsen var borta, lyckligtvis för mig, för om några minuter var det min tur. Jag hade fått uppdraget att sjunga på denna begravning.

Jag har fått denna möjlighet flera gånger i år. Det är lika svårt varje gång. Och lika underbart.

Det är få tillfällen i livet då musiken känns så naken, så skör och samtidigt så betydelsefull som på en begravning. Att få sjunga där är en… jag har svårt att hitta rätt ord… en ära? En gåva? För det är det väl – en gåva att få dela ett sådant betydelsefullt ögonblick med de anhöriga.

Men det är också ett stort ansvar. Stunden är ju helig för alla som är där i kyrkan. Orden, tonerna och atmosfären kommer etsa sig fast i deras minne – kanske för alltid. Därför vill jag att varje ton ska landa mjukt och bära på ett budskap om tröst. Det är inte bara en sång som framförs, utan ett sista farväl. Och det måste bli rätt.

Samtidigt är det just därför som det är så svårt. I normala fall vill jag interagera med ”publiken” och vara ett med dem och deras känsloyttringar. Men hur gör man det på en begravning? Ska jag titta bort från de tårfyllda ögonen i kyrkbänkarna och barnen som gråter av saknad? För hur kan jag sjunga om känslorna tar över och det sätter sig i halsen?

”Du måste vara ett proffs!” säger jag ibland till mig själv. ”Du har ett jobb att göra. Blockera bara dina känslor. Titta bort om du måste!”

Fungerar det? Ibland kanske. Men man är bara människa. Det är omöjligt att helt koppla bort det man känner. Då behöver jag bli en maskin i så fall. Och det vill jag inte. Jag vill vara en levande kanal för musiken, en bro mellan det outhärdliga och det uthärdliga. Jag vill att tonerna ska skapa en skönhet i rummet som, om så bara för en stund, tröstar ett brustet hjärta.

Om jag lyckas eller ej får andra svara på, men just på denna begravning var det förmodligen både proffset och människan Louis som sjöng. Allt gick bra – jag gjorde mitt jobb – tills jag fångade saknaden i den unga flickans blick. Då brast det och jag fick pausa några sekunder.

Men mamman som satt intill log kärleksfullt mot mig. Det behövdes inga ord. Jag såg hennes tacksamhet över att det stod en människa, inte en maskin, framför henne – någon som ville dela hennes sorg.

Efter begravningen fick jag möjlighet att tala med familjen. Vänliga ord utbyttes och jag kände mig hedrad att få ha varit där. Men innan jag gick sa jag till en av de fotbollsintresserade sönerna: ”Bara så du vet, jag gillar GAIS men hjärtat finns hos ÖIS.”

Han skrattade högt. ”Ja, men Öisare är människor de också!”

Vad skönt att få det bekräftat.