Krönika i Norra Halland, 2 september 2022
På väg till Träningskompaniet promenerar jag förbi några rondeller. Och där på gräsmattan står de uppradade, de traditionsenliga valaffischerna. Min spontana tanke är: Varför? Har vi inte kommit längre år 2022 än att använda detta förlegade sätt att vinna röster.
Samtidigt som politikerna på affischerna ler vänligt mot mig, ler jag för mig själv. Vad är det de tror om oss? Att vi skulle ändra vår åsikt när vi ser deras vackra ansikten? Att vi helt plötsligt ska få en aha-upplevelse när vi ser deras än mer vackrare slogans? ”Alla ska med.” Jaha… ja men då så. Här har du min röst. ”Mer jobb.” Hmm, vänta… det låter ju också förnuftigt. ”Vi har en vision för Sverige.” Visst, där har vi det! Eller? ”Trygghet åt alla.” Hjälp, hur ska man kunna välja? De låter ju alla så bra.
Och där har vi problemet i ett nötskal: alla låter så bra. Men skrapar man lite på ytan börjar sprickorna snabbt synas.
Just detta satt jag och en grupp manliga pensionärer och pratade om i fikarummet efter gympasset. Och som alla vet, när ett gäng gubbar talar politik så har de lösningen på alla världens problem.
Det blev ett kraftigt ordregn, men sammanfattningsvis var vi uppgivna över bristen på klarhet. Med få undantag, politiker idag är är duktiga på att berätta vad andra politiker gör fel, men har väldiga problem med att förklara vad de själva gör rätt. Vackra slogans kan de yttra, men vad hjälper det när det inte finns mycket substans bakom.
Gubbgänget funderade länge över detta: hur kan man veta vilket parti som kommer att kämpa min kamp och för min talan? Självklart finns det ideologiska faktorer som kommer hjälpa oss fatta ett beslut. Men ändå är ambivalensen starkare detta valår än någonsin tidigare; det handlar inte längre om att finna det bästa partiet - för det finns inget jag fullt ut kan stödja - utan snarare om att finna det minst sämsta.
På vägen hem från denna ”pensionärsträff” (jag är snart där också), funderade jag just på våra äldre i samhället. Har du märkt hur lite det talas om äldrevården? Vi hör ständigt de stora frågorna som skatter, försvar och energiförsörjning. Och en del politiker är villiga att dö på kullen av tiggeriförbud, vinster för friskolor och ja, till och med för införandet av ett tredje kön.
Men vem talar om våra äldre? På valkompassen, till exempel, ställs inte en fråga om äldrevård. Personligen blir jag upprörd över detta. Den åldersgrupp som ökar mest i vårt samhälle är våra pensionärer. Det är de som har de största hjälpbehoven, men är de som prioriteras minst.
Bara ett exempel. Just nu kämpar jag och mina syskon att hjälpa våra åldriga föräldrar hitta ett värdigt boende. De bor på Gotland, men klarar sig inte själva där längre, och vi behöver flytta dem till vårt närområde. Men det finns inget boende att få tag på. Ålderdomshem finns, men kön är lång. Dessutom är de inte tillräckligt sjuka och eller dementa att de ”kvalificeras” en plats. Och om de ändå skulle det, då måste de bo på separata håll.
Någon form av senior- eller trygghetsboende är vad de behöver. Men var finns dessa? Enligt Boverkets senaste rapport har 83 procent av alla kommuner brist eller helt saknad av seniorbostäder. Och prognosen för byggandet av senioranpassade bostäder de kommande åren ser dyster ut. Hundratusentals pensionärer, däribland mina föräldrar, kommer lida av detta. Är detta att respektera våra äldre som varit med och byggt upp vårt samhälle?
”Värdighet för våra pensionärer!” Sätt detta på din valaffisch, du politiker. Då kanske du får min röst.
