Förlängd krönika från Norra Halland, 10 juni 2022
Förra helgens schema: Lördag, resa till Stockholm för repetitioner med bror Per och Unitone inför sommarkonserter på Gotland; Söndag, resa till Kaiserslautern, Tyskland, för fortbildning och examensceremoni; Måndag, resa till Lund för ytterligare en examen, och sedan hem till Kungsbacka.
Natten till lördag sover jag tre timmar. Med huvudvärk åker jag med två av Unitone medlemmarna i en Tesla till Stockholm. Bilen måste laddas ofta och vi blir kraftigt försenade. När vi kommer fram är jag otålig att sätta igång, men Unitone, som består av tre par systrar, vill mest prata i början. Och fnittra. Kvinnor!
Vi repeterar till sent på kvällen. Det är mycket nya texter och noterna är ofta komplicerade. Alla är helt slutkörda. Jag vill bara krascha i säng, men måste ta mig till Arlanda.
Med en blytung ryggsäck tar jag pendeln till Stockholm central. Jag går vad som känns som flera kilometer genom den nybyggda tunnelbanestationen. Väl framme vid Arlanda Express får jag infon: Inställt pga banarbete, ta Mälartåget. Svettig skyndar jag till rätt spår, men får infon: Inställt pga banarbete, ta ersättningsbuss. Bra jobbat, Trafikverket!
Springer till Cityterminalen. Med väskan. Där finns ingen info och ingen buss. Efter en timme kommer den äntligen. Men en folkmassa dyker upp från ingenstans och tränger sig före. Bussen fylls och åker iväg. Utan mig. Nästa buss går om tre timmar.
#@*&%*!!!
Som tur är hittar jag en extra buss 30 minuter senare. Jag kommer till Arlanda kl 01:30. Eftersom mitt flyg går tidigt och kaoset på flygplatsens incheckning är allmänt känt hinner jag inte med ett hotel. Jag checkar därför in och lägger mig på en soffa i den tomma terminal. Efter 10 minuter fylls den emellertid av väldigt högljudda resenärer. Mitt i natten? Var ska alla dessa människor? Jag får inte sova en sekund.
Vi tar resten snabbt. Flyg till Frankfurt. Med mask-tvång! Huvudvärken återvänder. Jag får fel hyrbil till Kaiserslautern. Har inte ätit på länge. Tar en kebab. Efter två tuggor känns det fel. Jag blir matförgiftad. Enorma smärtor i magen och kraftig yrsel. Försöker sova en timma på hotellet, ett omgjort fängelse. Men ’cellkamraterna’ intill har fest. Ingen sömn för mig. Jag håller fortbildning för mina lärare och talar sedan på examen. När jag sätter mig ner svartnar det för ögonen. Jag måste få luft! Jag hinner knappt ut genom ytterdörren förrän jag faller ihop på gräsmattan bakom en buske. Ingen ser mig. Jag ligger där i 15 minuter. Lyckas ta mig till hotellet. Sover oroligt. Upp klockan 05. Kör tillbaka till Frankfurts flygplats med morgonsolen mitt i ögonen. Flyger till Köpenhamn. Kan inte andas med masken. Spypåsen är redo i handen. Tar ett överfullt tåg till Lund. Måste alla resa samtidigt? Kommer till kyrkan där skolavslutningen hålls. Jag kan knappt stå på benen. Men jag ger mitt tal och vi delar ut diplomen. Sedan hem till Kungsbacka.
Usch, vilken mardröm!
Har du tänkt på en sak? Hur du mår inombords har nästan alltid att göra med den berättelse du ger om dig själv. Jag skulle kunna sluta här - för allt jag skrev var sant. Men det vill jag inte. För jag vill välja att må bra. Därför väljer jag ett annat perspektiv: där jag ser glaset som halvfullt istället för halvtomt; där jag ser möjligheter istället för problem.
Ja, vi blev försenade till Stockholm, men det långa resan upplevdes som ett kort ögonblick. Så känns det när man reser med goda vänner och har trevligt på vägen.
Vi var absolut trötta efter repetitionen. Och visst var tjejerna var lite ofokuserade ibland. Men det var jag också. Vad roligt vi hade tillsammans! Unitone medlemmarna hade inte setts på länge och jag förundrades över deras djupa vänskap. Och som de sjöng! Helt fantastiskt! Vilket privilegium för mig och Per att få vara med.
Trafikkaoset? Ja, allt stämde. Men en del av mig, märkligt nog, kände sig tacksam att få vandra så långt med den tunga väskan. Jag hann ju inte gå till gymmet så mycket denna veckan, trots allt. Och har ni sett vad dem har gjort med tunnelbanan vid Stockholm central? Ingenjörskonst när den är som vackrast. Vilken tur att jag fick uppleva det.
Vid bussarna var jag dock riktigt irriterad. Men när läget var som värst kom miraklet. En ängel, i form av en busschaufför, kom och räddade oss. Han hade jobbat klart för dagen, men såg min och några andras olyckliga öde och erbjöd att köra oss till Arlanda utan kostnad. Vilken tröst när man får träffa sådana människor. Då smälter man inombords och allt det onda rinner bara bort.
Jag fick fel bil. Jag beställde en Wolkswagen Polo, men fick en sprillans ny Audi A4. Det var tufft, men jag accepterade motvilligt. Och har ni sett landskapet mellan Frankfurt och Kaiserslautern. Simply magic!
Sjuk blev jag definitivt, men även här såg jag ett mirakel. Vad varje stund jag behövde undervisa, etc, bad jag en bön inombords att få extra styrka. Och jag fick det. Varje gång.
Till exempel, innan jag skulle tala på examensceremonin var mina anteckningar helt suddiga och yrseln total. Men från stunden jag stod i talarstolen till dess jag satte mig ner kände jag mig hundra procent fri från besvär.
Episoden på gräsmattan stämmer helt, men även här finns det ett annat perspektiv. Jag mådde uruselt visserligen, men timingen var perfekt. Det var under ett skede av mötet, mot slutet, där ingen märkte min frånvaro. Jag behövde exakt 15 minuter för att hämta mig. Jag ställde mig upp precis när mötet var slut och orkade mingla med folk i 30 minuter innan färden till hotellet. Vilken gåva dessa 30 minutrarna var, för jag hann tacka och visa uppskattning för några av de mest underbara människor jag träffat. För mitt uppdrag var avslutat i Kaiserslautern och jag skulle förmodligen aldrig komma dit igen. Tänk om jag hade missat det.
Jag var nära att skippa Lund. Flygresan innan hade varit tuff. Men något så till mig att jag borde vara där. Jag är glad att jag lyssnade till den rösten. För det jag fick vara med om på examensceremonien var något väldigt fint - och förhoppningsvis kunde jag bidraga med något värdefull också. Medlemmarna i Malmö stav (södra delen av kyrkan i Sverige) står mig väldigt varmt om hjärtat. Och samma "assistans" som jag fick i Kaiserslautern fick jag i Lund.
Den viktiga lärdomen? Vi får oanade krafter från oanat håll (eller anat håll väljer jag själv att se det som) när vi som mest behöver det. Det gäller bara att ödmjukt och villigt ta emot den gåvan.
Sedan rekommenderar jag självfallet inte att slarva med sömn och mat. Men ibland blir vår resa i livet så här. Och då gäller det hålla tag ordentligt och vara tacksam för den hjälp vi får.
Wow, vilket äventyr!
Jag och President Hemming Svensson med seminarie- och institutelever i Malmö stav.
Fotnot: I mitt arbete som koordinator för kyrkans utbildningsverksamhet, det vi kallar för Seminarier & Institut, har vi alltid examenstillfällen vid slutet av varje vårtermin. Det var det jag hänvisade till i texten.