Krönika i Norra Halland, 28 maj 2021.
Jag brukar inte recensera Eurovision så ofta. Jag försöker undvika det med tanke på den flora av kärleks- och hatkänslor, och allt däremellan, som tävlingen verkar frambringa. Och trots att jag har vunnit tävlingen för 37 år sedan (Hjälp! 37 år!?!) så ser jag mig inte som någon expert. Men tycka kan man ju alltid göra.
Först, ett stort grattis till Tusse. Ja, visserligen kom han på fjortonde plats, men hans sång var en av två som gick rakt in i hjärtat. Finalframträdandet var dessutom hans bästa. Och genom allt genomstrålade han bara tacksamhet och kärlek. Så han är definitivt en vinnare.
Vi får heller inte glömma att detta faktiskt är en meloditävling. Därmed också ett stort tack och grattis till skaparna av ”Voices”: Joy Deb, Linnea Deb, Jimmy ”Joker” Thörnfeldt och Anderz Wrethov.
Det andra framträdandet som gjorde djupt intryck på mig var Frankrike. Jag la upp en tråd på Facebook om tävlingen. En bekant kommenterade precis vad jag kände: ”Så vackert! Känns som en vinnare från den gamla goda tiden. Saknar smäktande ballader på franska.”
Många kommentarer rasade in och som väntat gick meningarna isär, ett tydligt tecken på hur svårt det egentligen är att tävla i musik. Dock speglade åsikterna i det stora hela två tankar, en positiv och en negativ, som jag själv hade.
Det positiva var att startfältet var jämnt, med flera bra bidrag. Hela 17 länder fick ta emot 12 jurypoäng. Länder som Malta, Schweiz, och Portugal imponerade. För att inte tala om Island. Någon skrev: ”Vilket härligt gäng! Känns så uppfriskande bland alla barbiedockor i glittrande baddräkter.”
Det för oss in på det negativa, för en annan kommenterade: ”Vi måste ha nått fakes ände. Så mycket ljusshow, hårt smink, utklädsel, botox, demoner.” En mamma skrev att deras yngsta ”gömde sig mest bakom kudden och önskade att folk hade mera kläder på sig”. En kvinna sammanfattade det hela: ”I loppet av 30-40 år har musiken gått från ljus, rolig och glad till mörk, sjaskig och deppig.”
Jag vet inte om jag delar åsikten fullt ut, men hon har dock en poäng. Man kan säkert argumentera för att Eurovision utvecklats framåt, men i denna utveckling har man tappat bort viktiga två saker. Det första är att tävlingen är familjeunderhållning. En allt större hyllning till det excentriska, sexuella och mörka gör inte detta till ett program som alla att glädjas åt.
Det andra är melodierna. Eurovision är faktiskt en tävling i melodier. I ärlighetens namn fanns det denna gång flera bra melodier, men många nummer var också överproducerade till max. Och vinnarlåten, visserligen var det en bra hårdrockslåt, men vem av er kommer ihåg melodin? Säger det inte ganska mycket?
Så vad kan vi göra? En vän kommenterade: ”Tillbaks till en riktig orkester och max 15 spotlights.” En vågad idé kanske, men varför inte? Testa ett år (snart är det 70års jubileum)! Ta fram ”känslan” igen med ett storband, lägg mer fokus på melodierna, ta bort all playback och gör spelfältet lika för alla.
Vem vet, då kanske jag och bröderna kan tänka oss ställa upp igen?
Comments