Krönika i Norra Halland, 27 okt 2023
Förra veckan fick vi se många inlägg på sociala medier från hela kändis-Sverige där Lasse Berghagen hyllades. Han hade haft många vänner i livet som nu ville visa honom sin tacksamhet och djupa respekt.
Själv kände jag inte Lasse. Jag träffade honom bara en gång. Men det avtryck han lämnade på mitt hjärta förblev där för alltid. På Skansen sjunger alla ”Stockholm i mitt hjärta”, men för mig har det blivit det mer ”Lasse i mitt hjärta”. Han var precis en sådan omtänksam och generös person som alla idag beskriver honom som. Det fanns något rent och oskyldigt i hans sätt att kommunicera, för han hade inget anseende till någon person; hans naturliga charm och vänlighet var tillgänglig för alla.
Det var på en gemensam spelning som jag och bröderna träffade honom för många år sedan. Det första som slog mig var hur nyfiken han var. Det var inte bara "Hej, trevligt att träffas!”, utan mer likt "Killar, sätt er ner här och berätta hur det går för er”. Han ställde frågor. Han gav råd. Han engagerade sig.
Jag har träffat många kändisar under åren. Och helt ärligt, de allra flesta har varit vänliga och respektfulla. Men det var något annorlunda med Lasse. Något mer. Han brydde sig på ett annat sätt. Jag minns till exempel hur upprörd han var över alla som spydde sin galla över oss bröder i media (det hände mycket på den tiden). Han uppmanade oss att strunta i dem som försökte trycka ner oss.
Jag minns så väl när han sa - med en näst intill faderlig omsorg i tonen: ”Låt ingen tysta er röst!” Och då menade han inte enbart våra sångröster. Han förklarade att livet hade serverat oss en möjlighet. En möjlighet att underhålla, ja, men också att påverka, inspirera och glädja andra människor. Det var inget ansvar att ta lätt på.
Jag hoppas att Lasse kände att vi uppskattade hans råd. Men jag ångrar idag att jag aldrig tog mig tid att tacka honom ordentligt. För det han sa den där kvällen påverkade mitt sätt att se på livet. Jag ägnar inte längre någon uppmärksamhet åt nej-sägarna, felfinnare och häcklare - förutom när de säger:"Det där klarar du inte!" Inga ord motiverar mig mer. Faktiskt.
Tänk att en person som jag kände så lite kunde ge mig så mycket.
Som ett förunderligt sammanträffande, samma dag som jag börjar skriva på denna krönika, då överraskar mina söner mig med en resa till Malmö Arena där vi får lyssna till professor Jordan Peterson. Hans hyperintelligens gör att man verkligen måste koncentrera sig för att förstå hans resonemang, men mot slutet av kvällen summerar han upp sina tankar i ett enkelt påstående, omöjligt att missförstå: ”Du måste använda din röst!" säger han vänligt men bestämt. "Om inte, då kommer du själv och andra att lida på grund av ditt val att vara tyst.”
Jag är övertygad om att varken Lasse eller Jordan bryr sig om vilken ”scen” vi står på i livet. Det är inte det viktiga. Det viktiga är att vi använder våra röster för att skapa en bättre värld. Idag undantrycks sanningen; människor räds att säga vad de tycker. Själviskhet och egenkärlek råder. Våld och krig rasar. Vem ska träda fram och vara en motpol för allt detta? Någon annan?
Det är som de säger: det bästa sättet för det onda att spridas är att goda människor gör ingenting.
Lasse, du var en god människa. Tack för din röst!
Må du vila i frid.
