Jag satt i kyrkan i söndags och såg hur några småbarn lekte tyst på golvet framför mig. Det är inte så ovanligt att se under gudstjänster eftersom de vuxnas prat inte alltid är så spännande för dem. (Tycker denna vuxne också… hehe.)
I vanliga fall skulle jag inte bli särskilt distraherad av deras lek, men denna gång var det något som grep tag i min uppmärksamhet. När en av pojkarna viskade något till de andra lät han precis som min äldsta son gjorde för tjugo år sedan. Och just i det ögonblicket försvann jag bort i några sekunder, tillbaka i tiden till när mina barn var små.
Barnen där på golvet var mina barn. Deras röster var likadana. Deras rörelser var likadana.
En flicka tittade ömt på sin pappa och hoppade sedan upp i hans knä och grävde in sig i hans famn. Det var då smärtan kom. Det där var ju jag och mitt barn!
Jag är en person som försöker leva i nuet, men ibland kan jag inte hjälpa att det förflutna hinner ikapp mig; det nostalgiska kan stundtals ta över. Och särskilt när det gäller mina barn. Jag kan sakna småbarnsåren så mycket att det gör ont ibland.
Jag saknar att komma hem och höra ljudet av tre par fötter som rusar ner för trappan bara för att tävla om vem som först kan hoppa upp i mina armar. Nu ekar det tomt i hallen när jag kliver innanför dörren.
Jag saknar den lilla foten som sparkade mig i ryggen om natten när barnet inte kunde sova i sin egen säng. Nu är det bara frugan som puttar på mig för att jag pustar i sömnen. (Alltså, inte snarkar utan ”pustar” - vad det nu betyder?)
Vid läggdags saknar jag sagorna vi hittade på tillsammans om lejonen Adam och Eva (som gillade fisk mer än gnu och zebra), och om de busiga små mössen Helan och Halvan. Ibland skrattade vi så mycket att vi grät. Nu gråter man nästan av att se sina stora barn med näsan i mobilen hela tiden.
Allt är inte nattsvart såklart. Ärligt talat njuter jag av att se mina barn växa upp. De är alla unga vuxna nu, och börjar ta ansvar för sina liv. Det är underbart att se. Det är också härligt vilka samtal man kan föra med dem nu som man inte kunde förr - samtal om livet, om deras drömmar, om politik och kärlek. Snart och de själva föräldrar. Livets cykel fortsätter.
Men jag kan ändå sakna den tiden. Tiden när man var en del av barnets universum. Tiden när man var deras största tröst och trygghet. Våra tre barn visste att de alltid var säkra i mammas och pappas armar. Eller var det vi som var mer trygga i deras armar? Kanske var det vi som behövde dem mer än de behövde oss?
Ni unga föräldrar, ta därför emot ett gott råd om ni vill: även om det ibland kan vara tungt med småbarnsåren, passa ändå på att njuta så mycket ni kan. Tiden är er gåva, och denna tiden kommer inte tillbaka.
Bryr er inte om det inte alltid är tip-top och städat hemma. Låt hemmet vara en plats för lek och glädje. Jobba inte övertid bara för att ha råd med dyra semesterresor. Kom hem tidigare från jobbet istället och ta med barnen ut i skogen. Sanningen är att det är dig de vill ha, inte vad dina pengar kan köpa åt dem.
Och vad gäller mig, nu ska jag ha ett allvarligt snack med mina vuxna barn: jag tycker det är dags att skaffa barnbarn snart.
