Hjärtebarnet

Krönika i Norra Halland, 28 juni 2013

Johannes sitter med sina klasskamrater på 9:ans skolavslutning och lyssnar till rektorns tal. Alla strålar de, barnen som vuxit upp och som nu står vid porten till vuxenvärlden. De liknar unga kungar och drottningar, redo att gå ut och erövra världen.

Plötslig vänder sig Johannes om och ler mot mig. Men det är inget vanligt leende. Han lyser med hela sin kropp. Jag tar snabbt upp kameran och förevigar ögonblicket. Hans blick säger tusen ord. Ser du, pappa, jag klarade det! Nu kan inget stoppa mig! Samtidigt som jag håller på att spricka av stolthet rusar minnena tillbaka genom alla hans livsår, tillbaka till början.

Han var vårt första barn, efterlängtad och älskad innan han kom till oss. Men han föddes med ett hjärtfel och skulle dö, hade läkaren sagt, om han inte opererades omgående. Operationen blev en plåga för oss. Den skulle egentligen bara ta tre timmar, men först efter sex timmar dök kirurgen upp med den första rapporten. Själva ingreppet hade gått bra, men det hade uppstått en oväntad blödning efteråt.

Kirurgen fortsatte sitt arbetet och återkom sedan flera gånger under dagen med samma dåliga rapport. Den sista gången hade det gått elva timmar från operationsstart. Och nu såg han trött och uppgiven ut. Han förklarade att om han inte kunde få ett omedelbart slut på blödningen så fanns det inget mer han kunde göra för vår son.

När han lämnade oss frågade jag Angelica: ”Vill du bli mor till ett hjärtebarn?”

”Vad menar du?” svarade hon genom tårarna.

”Jag menar, vill du verkligen vara hans mamma? Att han ska klara detta? Att du ska få ha honom hos dig?”

”Ja, det är klart jag vill!” sa hon förtvivlat.

”Då finns det bara en sak vi kan göra. Bara ett hopp kvar.” Jag tog henne i handen och tillsammans knäböjde vi på golvet. Vi hade aldrig begärt något av Gud tidigare, men denna gången bad vi till honom av hela vår själ.

Vi är redo att vara hans föräldrar. Men då måste du rädda honom. Bara du kan göra det. Snälla… stoppa blödningen nu! Stoppa blödningen nu!

Tio minuter senare kom kurirgen tillbaka. Denna gång sken han som en sol. ”Jag vet inte hur det skedde, men blödningen upphörde precis.”

Med fuktiga ögon blinkar jag till och kommer tillbaka till nuet. Men vi vet, tänker jag, när jag i ödmjuk tacksamhet tittar på min son igen. Jag ser inte bara en stilig ung kung. Jag ser också ett stort miraklet – vårt hjärtebarn.


IMG_0157

#school #Heart #miracle #hospital #God #Children #graduation #surgery

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla