Krönika i Norra Halland, 9 maj 2020.
Min pappa fyllde 90 år den 2 maj. Ursprungligen var det tänkt att slå på med stort firande tillsammans med släkt och vänner. Sedan kom corona och vände upp och ner på våra planer. Och för att göra saken värre, mina föräldrar bor i Visby. De lever inte bara i isolation från samhället, men också helt från sin familj.
Men speciella omständigheter kräver speciella lösningar. Vi bestämde oss därför för att samlas ändå. Tack och lov att det finns möjlighet till videokonferens. Aldrig har vi haft så många i släkten, från olika delar av världen, samlade på en och samma gång. Mina föräldrar var helt överväldigade, dels över att datorer och teknik (som inte alltid har varit deras vänner) nu kunde bli medlen till att sprida sådan glädje, och dels över att bokstavligen se så många av deras efterkommande tillsammans.
När jag såg alla de små videorutorna tätt länkade på datorskärmen, med mammas och pappas ansikten i mitten, blev det så påtagligt hur nära sammanvävda vi är som familj. För trots att vi barn och barnbarn är som grenar i ett träd, som i livet har vuxit åt olika håll, finns Willy och Gerd kvar där i mitten, rötterna i vårt familjeträd.
Tillsammans har de fått 7 barn, 28 barnbarn, 43 barnbarnsbarn och 2 barnbarnbarnsbarn (jag kan knappt skriva så långa ord). Från dessa två åldringar på skärmen – som just nu spricker av lycka som små barn i en godisbutik – kommer det alltså totalt 80 personer. Jag kan inte undgå att få en klump i halsen. Livet är verkligen ett mirakel.
När jag ser på alla ansikten och lyssnar till deras berättelser inser jag också hur mycket var och en har ärvt av mamma och pappa. Jag ser familjemedlemmar som har lärt sig vikten av hårt arbete, glädjen av att hjälpa sina medmänniskor och att vara sann mot sin tro och sig själva. Allt detta goda, och mycket mer, är arvet från våra föräldrar.
Dock är vi inte bättre än andra familjer såklart. Vi har alla, pappa och mamma inklusive, gjort våra misstag, kämpat i våra relationer och brottats med livets olika prövningar. Men det är just det som är det fina. En familj är som ett böljande landskap. Det är topparna och dalarna som tillsammans skapar den vackra helhetsbilden.
Vi firade pappa i nästan två timmar. Det blev många tankar och ord av uppskattning till både honom och mamma. Själv kunde jag visa upp en käpp jag gjorde till honom, från ett litet träd i skogen. Pappa har nämligen börjat få dålig balans, men har ändå aldrig velat ha en käpp som stöd. ”Näh, det är ju för gamla människor”, har han insisterat. Men om han fick en käpp, resonerade jag, som var gjord av ett av hans barn, då skulle han kanske känna sig tvungen att använda den.
Och mycket riktigt, min plan fungerade. Han lovade att eftersom detta var en personlig gåva från ett barn skulle han gladeligen pröva den… ett par dagar. Men det duger för mig. Jag tror att han och käppen kommer bli riktigt goda vänner.
För att avsluta med en seriös ton, detta är en svår period för våra äldre. Ett av de tio budorden sticker ut extra mycket i dessa tider: ”Hedra din far och din mor.” De behöver vår uppskattning mer än någonsin. Hjälp dem hålla ut ett litet tag till. Snart kommer de att få krama sina barn och barnbarn igen. Och barnbarnsbarn. Och barnbarnsbarnbarn. Jag ser fram emot det kramkalaset.
