Krönika i Norra Halland, 12 September 2020.
På grund av det rådande corona-läget har de flesta av oss nödgats spendera sommaren i Sverige. Men för mig – och jag gissar för många av er också – har detta till stor del varit positivt. Främst för att vi har fått lära känna vårt hemland bättre, i synnerhet våra närområden. Tänk att det skulle ta en allvarlig pandemi för att hjälpa oss inse hur mycket vackert vi har alldeles inpå knuten.
Sverige är fantastiskt, säger vi ofta, med all rätt. Men vi borde också säga: Kungsbacka är fantastiskt! Jag vet att det är sant, för jag har i sommar upplevt det på nära håll. Jag har utöver flera cykelturer också börjat promenera en hel del, både i stads- och naturmiljö.
Unik träningsform Som PT rekommenderar jag ofta promenader för mina kunder, men själv har jag varit dålig på det. Gång är verkligen en unik träningsform. Det stärker mer än vad man tror, men är samtidigt skonsam för lederna och lugnande för sinnet. Och man stinker betydligt mindre än efter ett cykel- eller löppass.
För en månad sedan funderade jag på om man inte skulle ta sig an en gång-utmaning av något slag. Samma dag ser jag på Facebook hur några bekanta i Stockholm går 100 000 steg. Jag inspireras genast.
Bräcka stockholmarna Men innan jag hinner tänka längre ringer en vän, Michael, från Göteborg: ”Såg du vad stockholmarna gjorde? Det måste vi bräcka.”
”Ja, 100 000 steg borde vi klara”, svarar jag entusiastiskt.
”Tja, fast…” tvekar han, ”ska vi inte göra 111 111 steg istället? Låter inte det bättre?”
”Haha… jo visst!”
Och så blev det. Vi gick 111 111 steg veckan därpå, Kungsbacka – Göteborg, med omnejd, tur och retur. Totalt blev det 87 km. Klockan stannade på 19 timmar. Vi var sju som började, men bara jag och Michael, gruppens åldermän, tog oss ända fram.
Värkande muskler Trots otaliga blåsor, stela leder och värkande muskler så blev vandringen allt det jag trodde: Vi hann uppleva väldigt mycket fint längs vägen. Och som vanligt, när jag utför något motionslopp eller större fysisk ansträngning, började jag filosofera om livet.
Jag påmindes om att på vår vandring genom livet behöver vi uppskatta det vackra runt omkring oss. Det innebär att man måste stanna till ibland och se sig ordentligt omkring. Och andas in. Med djupa andetag.
Jag påmindes om hur viktigt det är, mitt i den värsta smärtan, att bara fokusera på en sak: att ta ett steg i taget. Vägen mot målet ligger framför dig. Men du kan bara ta dig dit ett steg i taget. Livet kräver inte att du går eller springer fortare än du förmår.
Tacksam Jag påmindes om hur tacksam man bör känna sig, för att inte tala om ödmjuk, att man har en fungerande kropp. Jag vet att det finns personer med svåra fysiska begränsningar som inte kan göra det vi gjorde. Jag känner med dem. Desto viktigare då att aldrig ta något för givet. Jag är tacksam för fötter som står stadigt på marken. Tacksam för ben som bär mig fram. Tacksam för händer som mjukt får stryka höga sädeskorn vid vägkanten. Tacksam för ögon som kan se så mycket vackert.
Jag påmindes till sist om hur viktigt det är med vänner som stöttar längs vägen, vänner som kan uppmuntra och inspirera. Vänner man kan skratta med. Vänner som lyssnar. Men framförallt, vänner som stannar kvar – hela vägen.
Hade jag klarat hela sträckan själv? Jag vet inte. Kanske. Men en sak vet jag: det var betydligt lättare med en vän vid min sida.