Krönika, Norra Halland, 23 nov 2012
Jag har svårt att sova inatt. Jag sitter uppe sent och tittar på foton, bland annat från tiden då jag arbetade deltid i Polen. På en av bilderna ser jag den vänligaste mannen på jorden. Jag träffade honom för första gången i kyrkan i Warsawa för fyra år sedan. Han var en politisk flykting från Zimbabwe, som knappt lyckades undfly klorna på Mugabes hejdukar. Under fem år hade han gjort otaliga försök att återförenas med sin familj, men utan framgång.
På bilden lyfter han upp min äldsta son, som under en resa gjorde mig sällskap. Jag minns vårt möte som om det var igår.
När mannen såg oss sken han upp. Han omfamnade mig, och strök sedan ena handen över huvudet på pojken och log brett.
”Åh, det här måste vara din son!”
”Ja, det här är Johannes,” svarade jag.
”Han är verkligen en fin pojke!”
Jag tittade in i hans ögon. De log fortfarande, men hade vattnats en aning. Han måste ha tänkt på sina egna fyra barn. Med en växande klump i halsen svarade jag: ”Ja… det är han.”
Den afrikanska mannen och jag hade haft många samtal tidigare. Jag minns att jag en gång frågade: ”Hur klarar du det? Jag menar… att leva så här?”
”Egentligen är det inte möjligt,” svarade han lugnt, ”men Gud tröstar mig. Bönen har varit min kraft, och kyrkan mitt stöd.” Han tar ett djupt andetag. “En dag ska jag få se min familj igen!”
Skulle jag kunna visa den tron och tacksamheten om jag var i hans situation? Hans ord rörde vid mitt innersta och fick mig att tänka på vad som är viktigt. Mannen skulle säkert ge vad som helst för att se sina barn i ansiktet och tala om för dem hur fina de är. Jag har chansen varje dag. Tar jag vara på den?
När det var dags att ta farväl svingar mannen upp min son i luften, samtidigt som jag tar fram kameran. Bilden stannar tiden och fångar mannens varma leende och min sons lycka. När jag nu ser på bilden känner jag sorg för mannen, blandat med viss skamkänsla: Jag tror inte jag förstår hur bra jag har det.
”Kom snart tillbaka!” sa han.
Men jag gjorde aldrig det. Det var sista gången jag såg mannen. Men jag hoppas innerligt att han själv fick göra det: komma tillbaka till sin familj.
