Kröninka i Norra Halland, 12 april 2024
Förra helgen var jag och mina bröder inbjudna att framträda på Barcelona Eurovision Party. Det var ett storslaget evenemang och vi var såklart hedrade att få vara med på ett hörn.
Vi har var också glada att få vara just i Barcelona. Inte bara för att det är en underbar stad att besöka, men för att den betyder något alldeles extra för oss bröder. Det var nämligen här allting började.
För drygt femtio år sedan, när jag var fem år gammal, flyttade familjen Herrey till Castelldefels i utkanten av Barcelona. Vår pappa, som alltid har varit en energisk entreprenör, fick den säregna idéen om att sälja mjukglass längs den spanska sydostkusten. Och glassförsäljningen hade säkerligen gott bra - om inte glassmaskinen hade gått sönder efter bara någon månad. Pappa fick snabbt sadla om och bestämde sig för att sälja skönhetsprodukter istället. Men inte heller det gick något vidare.
Så familjen hade det svårt ekonomiskt, även om jag som sjunde och yngsta barnet var lyckligt ovetande om det. Jag tyckte Spanien var fantastiskt. Vi hyrde en del av ett hus mitt på stranden, vi fick gå på en Anglo-amerikansk skola där, vi hade många vänner och vädret var alltid vackert.
Sedan, tillsynes från ingenstans, kom beskedet: mamma måste åka hem till Sverige. Jag förstod det inte då, men familjens ekonomi var så svag att mamma var tvungen att åka tillbaka till Göteborg för att arbeta.
Trots att jag älskar båda mina föräldrar så har jag ändå alltid varit en mammas pojke. Som femåring var hon min klippa och fasta punkt i livet. Och nu skulle hon lämna mig. Hur kunde hon? Min sorg förvandlades till ilska. ”Jag hatar dig!” skrek jag åt henne precis när hon skulle åka iväg.
Hade jag insett vad jag vet idag hade jag aldrig yttrat de orden. Det var pappa, inte hon, som insisterade på att det skulle bli så här. Hon ville stanna hos mig och resten av familjen. Hela situationen, och i synnerhet mina ord, skar ett ärr i henne hjärta, och hon grät förtvivlat hela vägen hem till Sverige.
Finns det då något ljus i denna berättelse? Paradoxalt nog, ja. Här kommer några intressanta nedslag i Herreys spanienhistoria.
En dag när pappa och sjuåriga Richard går på strandgatan i Sitges hör min bror Flamencomusik från en bar. Han stannar till och gör an snurrande dansrörelse mitt på trottoaren. Pappa får då en slags vision. Han vet inte när eller hur, men en sak vet han: pojken kommer att bli en framtida stjärna.
Per blir bästa vän med en duktig guitarist. Han coachar Per och det dröjer inte länge innan storebror själv lär sig spela. Ett musikintresse föds och bara tretton år gammal skriver Per sin allra första sång, den första i en livslång rad underbara kompositioner.
I den församling vi gick till i Barcelona fanns det en ung missionär från Kalifornien. Han blev kär i min äldsta syster Gil och efter avslutandet av sin mission friade han till henne och de två bildade familj i USA.
Detta ledde till en kedja av händelser som fick enorm betydelse, speciellt för oss bröder. Gil blev nämligen amerikansk medborgare, som ledde till att vi flera år senare kunde få Green Cards, som ledde till att vi kunde bosätta oss i Kalifornien, som ledde till att vi fick stipendiat på dansskolor i Hollywood, som ledde till att Richard (den en gång sjuåriga Flamencostjärnan) fick jobb som dansare i Fame, som ledde till att en viss skivbolagsdirektör Bert Karlsson fick intresse för brödratrion, som ledde till att han lät Torgny Söderberg skriva Diggiloo Diggiley åt oss, som ledde till att vi vann Melodifestivalen och till slutligen Eurovision - och mycket annat som detta ledde till (som vi skulle kunna skriva en hel bok om).
Och vem var det som stod med oss bröder på Melodifestivalscenen 1984 för att ta emot publikens varma applåder om inte mamma (då var det pappa som var kvar i USA för att arbeta). Jag minns det som igår. Hon höll på att spricka av lycka.
Och nu, nästan exakt 40 år sedan, står vi på scenen i staden där allt började. När vi sjunger orden ”och jag börjar nästan sväva i mina gyllene skor” så känns det precis så: det är så overkligt, som om jag svävar i en dröm. Var jag inte nyss här i Castelldefels, utan skor, och sprang barfota på stranden?
Jag vill tillägna denna krönika till min kära mor. Båda våra föräldrar har såklart offrat mycket för familjen, men spanienäventyret var extra svårt för mamma. Men i ett större perspektiv hoppas jag hon känner att det ändå var värt det.
Och de där nattsvarta orden jag sa till henne? Det mitt sorgsna hjärta egentligen försökte uttrycka var att jag älskar henne och behöver henne i mitt liv. Till min nyss fyllda 90åriga mamma vill jag säga: Detta var sant då och det är sant än idag.
