Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 13 Aug 2008. This is a review of a visit to Sweden’s best science park, here in our hometown Södertälje.
UNDERBARA EXPERIMENT
Solen var strålande. Vinden fläktade ljumt. Utsikten var hissnande. Mälaren bredde ut sig i Norr och sköna Södertälje svajade långt under oss.
Som attraktion är Heliumballongen på Tom Tits Experiment en fullträff, men dess symboliska värde är kanske starkare ändå: platsen är så mycket mer än ett pedagogiskt centrum för älskare av naturvetenskap; det är en plats där barn och vuxna får lov att drömma sig uppåt för att kunna se nya perspektiv.
Utan tvekan är det nya Tom Tits bättre än det gamla. Men en av orsakerna är faktiskt att det underbara gamla finns kvar. ”Skrikmätaren”, till exempel, är en klassiker och personlig favorit. I denna dämpade tunna stoppar man in sitt huvud och mäter sitt värsta vrål i decibel. (Kanske en bra terapeutisk apparat för vissa hushåll; bättre att skrika åt ett svart hål än åt någon annan.)
Sedan är hela inramningen snyggare och utbudet större, vilket innebär fler saker som kittlar fantasin och stimulerar lekglädjen – detta livsbejakande stoff ur vilka visioner börjar gro.
Vad tyckte då våra barn? Att de gillade allt, det stod klart. Men favoriterna var nog ”Självfallet”, ett fritt fall från 15 meter, men kanske mest ”Stormen”, en gigantisk fläkt som blåser orkanvindar. Efter oräkneliga stormar trodde jag att sönernas hjärnor skulle blåsa bort.
På tal om hjärnor. En tolvårig kille lurade med mig på den svåraste nivån av ”Robocoaster”, industrirobotarmen. Innan åkturen frågade mina söner om jag verkligen vågade åka.
”Vadå vågar?” fnös jag.
Efteråt skuttar killen tillsynes oberörd därifrån, medan jag på stapplande ben undrar när min hjärna ska sluta göra volter.
När min fru möter mig skrattar hon. ”Ska man vara så där röd i ansiktet?”
”Ja… visst är det ett underbart experiment!” svarar jag. ”Hit måste vi komma igen!”
Isak och jag i heliumballongen, med Mälaren i bakgrunden.