VILKEN TITEL BÄR JAG? Krönika i Norra Halland, 25 feb 2011.
När man för första gången introduceras för varandra är det naturligtvis brukligt att man utbyter information om sig själv.
”Och vad gör du då?” frågar personen vi möter.
”Jo, jag jobbar med si eller så”, svarar vi artigt, varefter vi returnerar frågan. Och inom en minut har vi båda fått reda på vem den andra personen är.
Eller har vi det?
För jag har ofta undrat: vad en människa gör, är det samma sak som vem hon är? Jag menar, är vår identitet bunden till vårt yrke? Är vi direktör Jansson, affärsbiträde Svensson eller elektriker Andersson?
Missuppfatta mig rätt, jag tror att levnadsbana och yrke utgör en stor del av vem vi är. Och till vårt arbete tycker jag vi bara kan förhålla oss på ett sätt: med stor passion och kärlek – oavsett var vi arbetar. Men om någon skulle fråga mig hur jag helst skulle vilja bli titulerad, då vet jag inte helt säkert. Artist? Lärare? Verksamhetschef? Nja…
Medan jag funderade som djupast på frågan, då kom svaret susande genom luften. ”Pappaaaaa!!! Färdiiiig!”
Jag skrattade för mig själv när jag gick mot toaletten för att hjälpa familjens minsting. Där har vi ju det: Pappa! Vad fanns det för bättre jobb i hela världen än att vara förälder? Ja… mestadels i alla fall, tänkte jag när jag öppnade toadörren och såg den flinande fyraåringen.
Visst är det viktigt att förkovra sig och att kämpa för att nå välgång i livet. Men när allt kommer omkring så finns det inget att njuta av från framgångens sötma om framgång har skett till priset av försummelse i hemmet.
Jag vet att det finns grupper i samhället som sätter i halsen så fort någon nämner ord som hem, familj och föräldraskap. Men ni kan slappna av (och hosta upp), jag ska vara varsam mot er idag. Det enda jag vill säga är att det finaste, roligaste och coolaste arbete jag känner till, det är att vara pappa. Det finns inget som gör mig så glad och stolt som att få bära titeln pappa.
För ett tag sedan frågade jag en av mina söner vad det bästa med livet var? Pojken la huvudet på sned och log. “Det är att ha en pappa!” sa han och kramade om mig.
Ingen kunde ha sagt något snällare. Värme genomströmmade hela min kropp. Dessvärre hade han endast gjort ett uppehåll i en ofullständig mening: “… som kan jobba och tjäna pengar så att vi kan få köpa mycket godis!”
Ja, jag vet, säg det inte: godis väger tyngre än pappor. Men det kan jag leva med. Nu vet jag i alla fall att jag behövs.
Sedan kan ungen glömma att han ska få äta upp allt godis själv.
It’s a tough job… but someone’s gotta do it! 😉