We can never abandon our children

Vi får aldrig överge våra barn Krönika i Norra Halland, 26 oktober 2012

Många av oss har nyligen sett filmatiseringen av Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Även om jag anser berättelsen vara aningen konstruerad, så var det saker som grep tag i mig.

Jag blev speciellt rörd (eller upprörd) när rollfiguren Benjamin vädjar till sina föräldrar att inte bryta familjebanden på grund av hans homosexualitet. Men mor och far, trogna sin religiösa övertygelse, överger sin gråtande son för att aldrig mer återvända. Det var plågsamt att se.

Visst, jag förstår att Gardell, likt de flesta manusförfattare, älskar att överdriva den stereotypa porträtteringen av kristna; de troende är inte bara tråkiga och udda utan också intoleranta, fanatiska och ja, ibland även omänskliga. Som en kollektiv beskrivning är detta naturligtvis en felaktig bild, men här, i Benjamins fall, återspeglades faktiskt det omänskliga hos dem som för Benjamin borde vara vara mest medmänskliga: föräldrar och syskon – som dessutom är troende.

Även om dessa fall minskar så kan vi tyvärr se spår av företeelsen i nästan alla religioner och kulturer, att familjemedlemmar förskjuts på grund av att sin önskan att bryta mot traditioner. Jag blir förargad när jag ser det, speciellt när dramat utspelas i religiösa hem. Jag håller inte med om att man blir jude, muslim eller kristen bara för att man ”föds” till det. Eftersom tron, enligt sann definition, är baserad på en inre övertygelse, måste den också få bli ett personligt ställningstagande. Visst kan barnen följa sina fäders traditioner när de växer upp, men då borde det vara för att man har valt att göra det, inte tvingad till det. För tar du bort från människan hennes fria vilja tar du bort hennes värdighet. Och vad har hon då kvar av sin själ?

Föräldrar ska självfallet göra sitt bästa att ge sina barn en god grund att stå på i livet, och i min egen familj inkluderar det bland annat sunda kristna värderingar. Men vad händer om barnen såsmåningom väljer en annan väg i livet? Blir jag ledsen då? Ja, kanske. Men älskar jag dem mindre för det? Absolut inte.

Till alla föräldrar, religiösa eller inte: våra barn är alltid våra barn. De är livets största gåva. Vi får aldrig överge dem. Jag repeterar: vi får aldrig överge dem, vad de än gör. Vi förskjuter inte någon som väljer att avvika från familjens tradition, och vi avskärmar inte någon som vi kanske anser förtjäna vår kärlek som minst. Var så säker, det är då barnet behöver oss som mest.

Det finns ingenting våra barn kan göra för att förtjäna vår kärlek. Den kärleken måste alltid finnas där, och den måste alltid vara ovillkorlig. Och vår framgång som föräldrar hänger inte på hur väl vi har stöpt barnen i vår egen form, utan hellre hur mycket vi har stöttat dem att bli allt som de själva vill bli. Barnen måste få möjlighet att få leva upp till sitt eget potential, inte sina föräldrars.

#Love #homosexual #lds #christians #Children #Parenting #Gardell

1 visning0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla