Skriv gärna i kommentarsfältet nedan om någon intressant och rolig “sanning” som dina barn kom på. Alltid kul att läsa andras erfarenheter...
BARNENS (O)BEHAGLIGA SANNINGAR Krönika i Norra Halland, 27 april 2012
Som förälder missar man ibland att skriva ner alla de där spontana, gulliga och stundtals galna kommentarer som barnen slänger ur sig. Vi tror att vi aldrig kommer att glömma, men tiden gör ofta narr av oss och säger: Du kanske är en person med goda minnen, men vad hjälper det om du har dåligt minne? Ett gott råd till oss alla, med andra ord, är att föra en minnesbok av något slag. Den bli en ovärderlig skatt i framtiden.
Den boken kommer innehålla många sanningar, sådana jag gillar, sådana som kommer ”av barn och dårar”. Visserligen kan dessa sanningar vara obekväma att höra, i synnerhet om de skulle komma från en vuxen, men när de hörs ur ett barns mun är det annorlunda: sanningen blir roligare och perspektivet större. Jag ska ge två exempel på vad jag menar.
Efter påsken kunde jag dra slutsatsen att jag kanske hade njutit lite för mycket av det goda på matbordet (eller så hade påskharen spelat ett spratt och sytt in knapparna på byxorna). Större delen av familjen roade sig på min bekostnad och hintade både en och flera gånger att det var dags att springa av sig några kilo. Familjens minsting, däremot, visade större empati. Hon lutade sig mot min putande mage, klappade mjukt på den och tittade sedan på mig med ömma ögon. ”Men pappa… du passar i tjock!”
Det är som om hon sa: ”Javisst är du något överviktig. Än sen då? Jag gillar dig precis som du är ändå.” Bara ett barn kan lyckas måla en sanning så vacker.
För ett par år sedan, när dottern var två år, satt vi tillsammans i badkaret och hade våra sedvanliga skvätt-o-plask lekar. Hennes favorit var när vi hamstrade munnarna fulla av vatten och sedan sprayade ner varandra. Men just den här dagen slogs jag av en mindre uppfriskande tanke: jag hade inte satt flickan på toaletten innan vi satte oss i badet. Instinktivt tömmer jag munnen.
”Du, Clara… du kissar väl inte i badkaret?”
Hennes glada skratt tonas snabbt bort och hon sänker blicken. I några sekunder sitter hon helt tyst.
Inte bra, tänker jag.
Sedan klämmer hon fram: ”Förlåt, pappa!”
”Förlåt? Vadå, förlåt?” frågar jag, trots att svaret är besvärande tydligt.
Hon återgår i tystnad. Men jag ser på hennes ögon att hon funderar så det knakar. Och då händer det. Hon skiner upp som en sol. Hon har kommit på svaret som ska ställa allt tillrätta igen.
”Men det gör inget, pappa!” säger hon och slår ut med armarna. ”Det är ju gott kiss!”