TERRORIST ELLER ÄNGEL?
Häromdagen tittade jag igenom några av mina gamla inlägg. Det blev en intressant läsning som gav kontrastrika reaktioner; stundom blev det skratt, stundom förvånande blickar: ”Oj, skrev jag verkligen det där?”
Jag såg att det fanns flertalet beskrivningar av gulliga och roliga saker som barnen hade gjort eller sagt, i synnerhet vår treåring. Visserligen speglar texterna livet som småbarnsförälder, men jag kunde ändå inte hindra tanken: undrar om läsarna uppfattar det här som lite väl puttinuttigt?
Ja, hur det än må tolkas så behöver vi ändå inte oroa oss för det längre. Det är slut på allt sirapslent och sockersött. För Clara har gått och förvandlat sig – till terrorist! Den gulliga och charmiga lillflickan har på en kort tid lagt sig an karaktärsdrag som är, hur ska vi säga, mindre charmiga. (Ja, jag vet… ni är chockade!) 🙂
För det första har hon blivit en retsticka av högsta kaliber. Hon jobbat hårt på tekniken att gissla sina familjemedlemmar med tjuvnyp och andra plågor. Inte sällan smyger hon sig på och daskar till mig i rumpan med full kraft. ”Pappa, bajsklutt! Hihi!” ropar hon samtidigt som hon sprintar iväg.
Men det där är självfallet ingen stor sak (mer roligt, kanske). Det värsta är att hon tror att det är hon som är högsta hönset. Jag bara frågar: hur är det möjligt att ett litet liv som bara för några år sedan kom till familjen nu styr alla med järnhand? Claras storebröder, till exempel, har ju inte en chans. Dem har lillasyster sakta men säkert lindat runt sitt lillfinger.
Och om man är den som bestämmer, varför ska man då lyda? Nej, det är mycket roligare att tala om för andra vad de ska göra. Och får man inte som man vill då kan man ju alltid ta till skriket. Skulle ”skrik med högsta decibel” vara en OS-gren skulle Clara enkelt segra.
Att vara bestämd och tydlig, men med mycket kärlek, har alltid känts som den bästa modellen för mig. Dock står man där ibland i ett läge då inte en endaste uppfostringsteori tycks fungera. Då har det hänt att jag någon gång har iklätt mig mitt fulaste, mest ilskna anletsdrag, i hopp om att detta skulle inge viss respekt. Men inte hjälper det. Då skrattar hon för det mesta, i tron att det bara är en lek – eller bara för att jag ser så ful ut!
Det kommer stunder då det känns som att man är nära att ge upp, som dagen då vi satt i köket och jag försökte lirka in den ”äckliga” maten i Claras mun (något som är ett eget kapitel i sig). Men just som jag känner mig som mest irriterad på den lilla matstrejkaren, då händer det något.
Clara rör vid min hand. ”Pappa!”
”Mmm…” svarar jag surt.
Hon ler brett och lägger huvudet på sned. ”Jag älskar dig, pappa!”
Förvånad tittar jag på henne. Varifrån kom det? Aaahhh… jag förstår. Nej, du! tänker jag, så lätt kommer du inte undan. Bra försök!
Hon tittar på mig igen. Ögonen blinkar till en extra gång och leendet blir ännu mjukare. Den lilla förvandlingskonstnären har slagit till igen. Nu har hon blivit en ängel.
Det är inte rättvist. Med alla minna sinnen anstränger jag mig för att stå emot. Men vad hjälper det? Jag blir snabbt besegrad. Till och med när jag försöker vara arg på henne så går det inte.
”Jag… älskar dig också, lilla gumman.”
Sedan för jag fram skeden till hennes läppar. Försiktigt iakttar jag henne. Hon tittar på mig och därefter på skeden, och tillbaka på mig igen. Jag väntar några sekunder, nästan säker på att det inte kommer att fungera. Men då, då börjar läpparna röra på sig. De rör sig isär och munnen formas bokstavligen till ett jättegap. Hon lutar sig fram och tar en stor tugga. Sing Halleluja!!! Hon kan ju!
Terrorist eller ängel? Skrikunge eller gullunge? Tja… när jag tänker efter, Clara kanske bara är som folk är i allmänhet: man har sina dåliga och goda sidor. Det gäller väl bara att njuta av de goda så mycket som möjligt.
Och i den andan måste jag nog erkänna att jag hade fel tidigare i texten: det finns allt en hel del sockersött kvar i Clara.
Tur för mig. För jag gillar sött.