Because of the celebration of United Nations International Family Day, 15 May, I wrote last week a debate article that dealt with the importance of families. It contained a challenge to our politicians to have the courage to stand up for the families of our society, rather than following populist and political winds that seem to blow more and more against this ever important institution. The article was published in a few newspapers. Here is an edited copy of it (in Swedish):
Våga stå upp för familjen
I veckan som gick firades FN:s internationella familjedag. När dagen instiftades 1994 var vi många som gladdes åt tillfället som nu bjöds att officiellt hylla familjen, i likhet med den uppmärksamhet andra grupper i samhållet åtnjöt. Men trots de ansträngningar som både FN och andra organisationer gjorde – och fortfarande gör – i att framhålla familjens betydelse i samhället, så har massmedias intresse varit minst sagt ljummen. Dagen är inte i närheten lika politiskt och kommersiellt gångbar som andra officiellt instiftade dagar.
Varför är det så? Vi lyfter fram, stöttar och hyllar andra grupper – ofta med all rätt – men så fort ordet familj nämns så läggs locket på, för att inte tala om det numera laddade ordet kärnfamilj. Då springer många och gömmer sig. Men det finns de som stannar också. Och de skriker. Det är just detta som gör denna officiella dag till lite märklig; för istället för att höra röster som hedrar familjen, så hörs de röster mest som tillhör kärnfamiljens mest resoluta motståndare.
Faktum är att denna lobbyverksamhet har drivits med så stor framgång att man har lyckats måla upp en bild som visar den vanlige familjeförespråkaren som högerextrem kristen, alias ultrakonservativ fundamentalist. Och vem vill tillhöra en sådan grupp människor, än mindre bli sedd som dess sympatisör?
Men detta är naturligtvis ett vanställt porträtt. Visst finns det extrema åsikter, men det finns det å andra sidan på alla fronter – även från de högfrekventa röster som tillhör familjemotståndarna. Det är väl det som är lite (och inte så lite heller) av problemet, att de som anklagar andra att kasta sten, i själva verket är de som kastar de största stenarna i glashuset.
Vad jag efterlyser är mod. Mod bland de som har makten. Mod bland de som har pennan i hand. Hur många av våra politiker vågar ställa sig upp och säga att familjen är viktig? De ytterst få som träder fram borde få vår djupaste respekt, oavsett var de står på den politiska kartan. Varför? Jo, för de gör något som de vet kan vara politiskt självmord. Men de fullföljer trots allt, för de står för sina värderingar, oavsett priset de kan behöva betala. Är det inte sådana ledare vi vill ha? Är det inte sådana ledare vi behöver, sådana som vet vad begreppet integritet betyder?
Men var är de andra? Majoriteten? Även om det finns några som vill övertyga oss om motsatsen så vägrar jag tro att det finns många som inte skulle vilja stödja familjen. För vem skulle i sitt sinnes fulla bruk kunna säga annat än att familjen behövs, att en mor och far är oersättliga beståndsdelar, inte bara i ett barns liv, utan också för samhället som sådant. När allt är sagt och gjort, är det inte individens lycka men också samhällets överlevnad vi talar om? Och hur ska det ske utan familjen? Dessa är sådana vitala grundprinciper att det nästan känns genant att behöva förklara. Men tänk: trots att alla vet, är det ändå så få som säger något.
Om jag kunde skulle jag kalla alla makthavare till upprop. Kom och ställ er i kö och tala om för oss vad ni verkligen känner. Ni som talar så gått om andra grupper i samhället, varför öppnar ni inte er mun och berättar vilka hjältar vi har i de mammor och pappor som kämpar för att bilda familj, och som offrar så mycket från sina personliga liv för att uppfostra barn, med allt vad det innebär. Det finns väl ingen av er som inte skulle kunna stå för den hyllningen? Familjen behöver ert stöd. Den behöver veta att den är viktig. Våga tala om det. Föräldrar behöver känna att ni förstår att de, och inte främst andra institutioner, bär ansvaret för sina barn.
Jag hoppas vi inte väljer att stå likgiltiga inför dem som aktivt söker omintetgöra vår rätt att framhålla kärnfamiljen som något gott i samhället. Visst har de rätt att uttrycka sina åsikter, men de glömmer ofta att vi andra har samma demokratiska rätt. Jag är inte så naiv att jag inte förstår att en familjekonstellation kan se olika ut, något som självfallet också måste respekteras. Men poängen med dagens text ligger ändå i uppmaningen att det minsta du och jag kan göra är att uppmärksamma alla de mammor och pappor som tillsammans kämpar för att ge sina barn en värdig start i livet. För är det inte så att de skänker världen just detta som är det största av allt.
Livet.
Louis Herrey Lärare, artist, fotograf, bloggare samt lekman i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Men framförallt, trebarnsfar och make.
Comments