SJUK I HUVUDET
I skrivande stund ligger jag nerbäddad i sängen. Har dragit på mig en envis förkylning. Huvudet väger bly. Näsan rinner. Halsen är igenpluggad. Och hjärnan, ja, den går för närvarande på tomgång. Jag har försökt att få igång den men den visar inget tecken på samarbetsvilja (ett med tiden allt vanligare tillstånd).
Så… vad ska vi skriva om? Eh… tänk, tänk! Kanske man skulle… vänta… ursäkta mig! Måste snyta mig.
En minut senare…
Alltså, jag har en fråga. Två, faktiskt. Det finns några saker jag alltid har undrat över. Rent teoretiskt kanske jag förstår, men ändå är det tillsynes märkliga fenomen. Den första frågan: Hur i hela friden får man upp en Jumbojet från marken, en maskin med 500 passagerare och en vikt på nästan 450 ton? Det finns ju bara inte!
Den andra frågan: Var kommer allt SNOR ifrån? Det är helt otroligt! Om jag blåser ur näsan ena minuten, då borde den väl rimligtvis vara tom ett litet tag framöver. Men, nähä! Nästa minut är näsan lika fullproppad med nasalt mucus (som det så fint heter) igen. Det är ett enerverande mysterium. Om jag någonsin får träffa Gud då måste jag komma ihåg att ha ett litet snack med honom om det där. Kanske är det något han kan rätta till?
Medan jag funderar på dessa existentiella, livsavgörande frågor hoppar minstingen upp i sängen. Hon har med sig något. Ser ut som en doktors väska. Ursäkta mig igen.
Lite senare…
Innan jag började skriva insisterade Clara att få leka med mig, men jag förklarade att jag var sjuk och hade lite ont i huvudet. Nu kom hon tillbaka och öppnade sin väska och drog fram stetoskopet. Utan någon ordväxling lyssnade hon först på hjärtat. Sedan satte hon apparaten mot min panna.
Under tiden kom Isak in i rummet. ”Clara, vad gör du?” undrade han.
”Jag lagar pappa!” sa hon, fullt koncentrerad, samtidigt som hon gav mig en spruta mitt i skallen. ”För han är sjuk i huvet’!”
”Ja, det vet jag väl!” skrattade Isak.
”Jättekul!” muttrade jag.
”Så, pappa! Nu är du lagad!” sa Clara. ”Nu ska vi leka!”
Jag försökte slingra mig lite, men hon gav sig inte. Nu SKA vi bara upp ur sängen! (Påminn mig också att fråga Gud varför han skapade barn så envisa.)
”Men pappa”, förklarade hon, ”du är faktiskt lagad nu! Du är inte sjuk i huvet’ längre!”
”Okej, okej… jag kommer!” Om man har fått en sådan positiv diagnos då är man ju tvungen att stiga upp.
En glad Clara på en deckad pappa.