Krönika i Norra Halland, 6 December 2020
Det största privilegiet i mitt liv är att få vara pappa. Några av livets vackraste minnen är de jag har haft med mina barn. Men det finns också minnen som man helst vill glömma. Nu blir detta aningen motsägelsefullt, eftersom jag ska ta upp just ett sådant minne, men jag tänkte att det i dessa, något dystra tider kunde vara lämpligt att bjuda på ett mer lättsamt ämne för en gångs skull: pinsamma pappor.
Häromkvällen pratade jag och äldsta sonen, Johannes, om hur svårt föräldraskap kan vara och hur jag som pappa ibland kan tappa humöret. Vi skrattade gott åt en incident för cirka tio år sedan. Jag och barnen hade övernattat i min bror Richard familjs lägenhet i Stockholm. Tidigt på morgonen, medan Johannes låg och sov, tog jag med mig de två yngsta barnen ut på gatorna i Stockholms innerstad, för att rasta Richards tre små yviga, glatt skällande hundar. När vi kom tillbaka gick vi in genom porten och tog hissen till andra våningen. Sedan satte jag nyckeln i dörren och försökte vrida om. Men dörren gick inte att öppna. Konstigt. Men vi visste att Johannes var på insidan, så vi knackade försiktigt. Ingen kommer, så vi knackar lite hårdare. Och väntar. Men fortfarande ingen Johannes. Vi undrar om han helt har tuppat av där inne och går till kraftigare angrepp mot dörren. Knackningar övergår till hårda slag, och vi trycker oavbrutet på ringklockan. Fortfarande inte ett ljud. Nu börjar jag bli irriterad. Jag öppnar brevinkastet och gormar: “Nu öppnar du genast dörren!” Därpå slår jag till den tjocka ekdörren en sista gång så hårt att jag får ont i handleden. Då kom svaret till slut, men inte det jag hade förväntat mig. “Vad håller ni på med?” skriker en orolig kvinnoröst. Kårar sprider sig snabbt ner för ryggraden. Jag tittar till vänster om dörren. På skylten står det ett annat namn än Herrey. “Neeeej!” grimaserar jag till barnen. “Vi har tagit fel port! Kom, vi drar!” Jag börjar snabbt putta hundar och barn i riktning mot hissen, men vi hinner inte långt. Jag hör hur dörren öppnas och ser snart en äldre dam i morgonrock, risig i håret och grön i ansiktet av ilska. Nu bryter hela helvetet loss. Utan förvarning springer hundarna in i damens hall och skäller vilt. Själv skriker hon i panik, samtidigt som hon drar i kopplen för att få ut hundkräken. Jag känner hur yrsel kommer över mig. Det känns som om jag blivit teleporterad direkt in i en Monthy Python-film. Jag säger förlåt hundra gånger om, men får bara tillbaka okvädningsord (som jag inte törst upprepa här) och hot om polisanmälan. Till slut får vi dock ut alla hundarna, och kvinnan smäller igen dörren efter oss. När jag senare berättar för Richard om incidenten får jag ett “Åh, nej!” till svar. Han tycker visserligen att det hela är lite lustigt, men förklarar samtidigt att de har väldigt bra kontakt med grannarna, med ett enda undantag. Just det, ni gissade rätt. Och jag hade inte gjort saken bättre precis. Kvinnan i fråga hade bland de andra hyresgästerna ett smeknamn: “hot psycho mamma”. Men det var faktiskt ett självvalt epitet som står i hennes egen mailadress. Typiskt min otur. Ska man välja någon att väcka på morgonen på det sättet, så kanske man skulle valt någon lite mindre “psycho”.