Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 17 Dec 2008.
JULEFRID
Nu är det inte långt kvar. Visst börjar det kännas lite i luften, trots det ständiga regnfallet: julen är i annalkande. Och nu, fem dagar innan dopparedagen, börjar du fundera på allvar om du har tänkt på allt: julklappar, julkort, julgran, julbak, julpynt, julmat, julfest, julkonsert, julbesök – samtidigt som du har en vardag att tänka på också.
Det kan bli så mycket så här års att man i all uppståndelsen tappar bort det enda man egentligen vill ha: julefrid
Det finns en mängd saker som kan ge julefrid. Själv påverkas jag mycket av dofter, smaker och musik. Tänk vad ljuvligt det är att få lov att sätta sig ner i lugn och ro – en lyx småbarnsföräldrar inte är bortskämda med – och äta nybakade saffransbullar, dricka lite julmust och lyssna till Bing Crosbys White Christmas (fortfarande den bästa julskivan).
Att läsa julberättelser med barnen är också ett bra sätt att komma in i stämningen, allt från Leo Tolstoys julsagor (missa inte ”Pappa Panovs stora dag”) till Lukasevangeliet. Från texterna i Nya testamentet om Jesu födelse kommer naturligtvis de varmaste känslorna fram. Det är ju trots allt på grund av honom som vi firar jul – i fall någon har missat det.
Alla får självfallet tycka och tro vad man vill, men det vore synd att åtminstone inte låta budkapet om Frälsarens födelse slå extra rot nu under jultiden: att det är kärleken och givandet som ger den sanna lyckan och friden, och inte de hårda klapparna som väntar under julgranen. (Men om du skulle vilja smyga hem till mig och lägga en Canon EOS 5D MkII under granen, då kan jag ju inte hindra dig förstås! Och jag skulle givetvis känna mig tvungen att ta emot den, eftersom jag inte har någon rätt att från någon ta bort glädjen som kommer av osjälviskt givande.) 🙂
Men. I verkligheten, vad hjälper denna romantiserande utläggning om dofter, musik, Jesusbarnet och kärlek om vi har missat en sak: att vara förberedda. Det finns väl ingenting som kan få oss att njuta av någonting om att göra-listan är så lång vi springer runt med andan i halsgropen under hela julen.
Efter tolv års äktenskap har jag mer tillfullo börjat uppskatta motsatserna mellan mig och min hustru . Jag, till exempel, är en allt-löser-sig-nog-person och väntar inte sällan till sista sekund med att uträtta det jag behöver. Angelica, å andra sidan, har en mycket bättre framförhållning och lever efter mottot: se behovet, lös behovet. Mycket av den fridskänsla jag nu har kan jag faktiskt tillskriva henne, för vi har gjort (nästan) allt vi behöver inför julen.
Möjligtvis är det inte så genomtänkt att erkänna denna insikt offentligt, för den lär hon nog påminna mig om både en och flera gånger. Nu blir jag ju tvungen att lyssna på henne nästa gång.
Ja, ja… vad gör man inte för friden.