FLYTTEN VÄSTERUT
För första gången sedan vi flyttade in i radhuset i Södertälje stör jag mig på väggarna. De ekar. För att de är så tomma. Lika tomma som jag känner mig på insidan. Det enda jag känner är ett annalkande missmod, och i dess sällskap frågorna: Gör vi rätt? Borde vi kanske ha väntat?
Jo, visst gör vi rätt – att flytta tillbaka till västkusten och Göteborg, där vi har vårt ursprung. Vi kommer ju vara där mitt jobb finns, där nästan alla våra släktingar finns, där kära barndomskamrater finns. Logiskt är det helt rätt. Men… varför känns det ändå så surt i magen?
Kanske är det för att vi nu lämnar platsen som har varit vårt hem i tio år, en plats som har gett våra tre barn en lycklig uppväxt, med härliga kamrater vid deras sida? Kanske är det våra nya, underbara vänner? Kanske är det våra fina grannar? Kanske är det vår fantastiska församling – vår andra familj. Inga ord kan beskriva hur mycket vi kommer att sakna er alla.
För att inte tala om hela Södertälje. Jag vet att staden inte är mycket värd om man ska tro vissa medieinslag, men för oss är den guld värd. Vi har älskat denna mångfaldiga, natursköna och barnvänliga stad med dess omnejd. Dagen vi flyttade hit hade vi ärligt talat ganska låga förväntningar, men de ersattes snabbt av varma känslor.
När allt är packat och klart sätter sig familjen i bilen. Jag går in i huset en sista gång, bara för att kontrollera att allt är med. Jag vet visserligen att så är fallet, men ändå… jag vill bara se mig omkring.
Medan jag går runt i alla rummen förväntar jag mig inre turbulens, men jag fylls faktiskt av ett förvånansvärt lugn. Och den där inre rösten (som jag har nämnt vid ett par tillfällen) tränger sig på och uttrycker klart: allt kommer bli bra.
Jag tror på det. Och jag inser att jag åtminstone inte behöver sakna huset så mycket som jag trodde. Vad är det egentligen, mer än byggmaterial? De är ju personerna i huset som gör det till ett hem. Och dessa personer, som jag älskar mer än allt annat på jorden, kommer att vara med mig – och tillsammans ska vi skapa ett nytt hem.
Jag sätter mig i bilen och börjar sakta rulla iväg. Lugnet finns fortfarande kvar. Kanske känner vi alla av det, för det är väldigt tyst i bilen. Ovanligt tyst.
Men snart hörs den första snörvlingen. Sedan en till… och en till. Till slut sitter alla och gråter. Angelica tar min hand, och jag tänker igen: det kommer att blir bra.
Men det kommer kanske ta lite tid?
Några snapshots:
Alla redo? Nu åker vi.
Louis, the flyttgubbe, med tung bokkartong i radhuset i Kungsbacka (söder om Göteborg).
Hur många gubbar tar det att lyfta en gammal klädgarderob? (Det finns fler uppe i trappan)
Snälla Lena med förfriskning till hela flyttgänget (ett stort tack till Stina också för din goda kaka), här med min svärmor, Silvana.
Angelica tackar Italo, som med sin son körde en av lastbilarna från Södertälje – och tillbaka igen – utan att vilja ha något för det. Tänk att sådana människor finns. Tack, Italo, du får en stor stjärna i himlen!