Krönika i Norra Halland, 17 aug 2018.
Den senaste tiden har flera personer frågat mig om jag går igenom en femtioårskris. De har sett att jag har gått ner i vikt och gjort antagandet att det har med åldersnoja att göra. Jag vet sällan vad jag ska säga i de lägena. Man vill ju inte låta försvarande. Då stärkts bara deras fördomar. Så oftast bryr jag mig inte så mycket om det. Men idag, för argumentationens skull, vill jag kliva fram som försvarare av människan i ”medelålderskris”. Detta är sett ur mitt perspektiv, men jag vågar satsa stort på att många håller med mig.
Först vill jag säga att jag inte riktigt vet hur en medelålderskris ska kännas. Är det när man deppar ihop för att man blir äldre? Jag har aldrig sett fram emot en födelsedag så mycket som när jag fyllde femtio. Att påbörja ålderdomen är inte en dödsdom. Det är att påbörja en förändringen som innebär en mängd fördelar: du är mer förståndig och eftertänksam än tidigare; du är mer ekonomiskt oberoende; du har mer tid för egna intressen när barnen har vuxit upp; för att inte tala om den kvalitetstid du får med barnbarnen (jag längtar dit). Etc, etc. Det här inte en kris. Bara en förändring.
Jag förstår såklart att det finns mörka stunder i livet, tillfällen då tvivel och rädsla tar över. Så är det för oss alla. Och kanske den mest framträdande rädslan som ofta gör sällskap med åldrandet är rädslan att vara förbrukad. Men i andan av det jag nyss skrev, livet skänker oss nya möjligheter när vi blir äldre. Vi har mer resurser och tid att vara till glädje och nytta för andra samt för oss själva. Jag är övertygad om att medelåldersmänniskan förstår detta. Att ta vara på dessa möjligheter är inte att befinna sig i kris. Det är att vara vis.
En sådan möjlighet är träning och god kost, något som folk i min ålder fokuserar mycket på. Märkligt nog är detta förknippat med någon slags kris; att man grips av ålderspanik och gör vad som helst för att bli yngre igen. Jag har ett annat perspektiv. Man kanske har insett vikten av av leva hälsosamt, för både kropp och själ. Man har inget emot att åldras, men man vill göra det med värdighet. Man vägrar bekräfta föreställningen om att gamla måste må sämre. Självklart har åldrandet en påverkan, men vet du vad den största boven i dramat är när det gäller till exempel muskelförlust och benskörhet? Man rör sig för lite helt enkelt. Så att ta hand om sin hälsa är inte tecken på kris. Det är tecken på sundhet.
Min egen träning då? Som några av er vet kommer jag ställa upp i Ironman Kalmar (därav viktminskningen). Det sker nu på lördag. I mina förberedelser har stödet från de flesta varit stort – och det uppskattas mycket. Men vissa har misstolkat mina ansträngningar som ett tecken på femtioårskris. Håller man på som Louis gör så måste man vara desperat! De vet inte att jag alltid har drömt om att få genomföra en Ironman. De vet inte att jag först nu har fått tid och möjlighet att göra det. Det enda de ser är en man i övre medelåldern som “låtsas” vara ung igen. Och orden ekar från deras mun: ”Du kommer aldrig klara det!” Jag har hört det mer än en gång.
Ironiskt nog, jag älskar de orden. Inget kan motivera mig mer. Inte så mycket för att jag vill bevisa något för andra, men mer för att ingen annan ska få sätta begränsningar på vad jag klarar av eller inte. Häri ligger kanske kärnbudskapet för oss i medelåldern: att man klarar mer än vad man tror. Och när man bevisar det för dig själv, det finns inget bättre känsla. Att ta vara på möjligheter och våga utmana dig själv, det är inte kris. Det är mod. Det är spänning. Det är glädje.
Det är livet.
Gubbar i kris? Eller goa gubbar som älskar att leva? (Bild tagen efter Vätternrundan)