Long Live Healthcare!

Automatic translation of text

LÄNGE LEVE SJUKVÅRDEN!

En svagt orangefärgad kvällssol tittar fram mellan två cumulusmoln och lyser ner på den stora trädgården. Jag, barnen och flertalet andra har samlats utanför kyrkan i Kungsbacka för den årliga ”städkvällen”.  (Ja, vi har flyttat till Kungsbacka nu… mer om det en annan gång.)

Humöret är på topp när jag börjar gräva i jorden för att få bort lite ogräs. Men jag hinner inte långt förrän min brorson ropar mitt namn.

”Louis, det har hänt något med Clara!”

Jag tittar upp och ser att han bär på min dotter. Men jag ser också något mer. Tröjan, händerna, en del av håret och hela ansiktet är täckt av blod.

Chockad springer jag fram till Clara. Jag undersöker snabbt kroppen i hopp om att se vad som kan ha hänt henne, för något svar kan jag inte få ur den skrikande flickan.

Till slut hittar jag källan till eländet: ett stort jack i pannan. Tydligen, fick jag senare höra, hade hon under en lek sprungit rakt in i en vass stolpe.

Jag och pojkarna – som inte ville lämna sin lillasyster – får skjuts till akuten där vi rusar in med flickan i famn till informationsdisken. Där uppstår det dock en märklig situation.

”Jaha…?” säger sjuksköterskan, nästan lite irriterad över att vi inte har tagit en nummerlapp. ”Och vad behöver ni?”

”Ja, vi behöver hjälp såklart!” svarar jag. ”Min dotter här, hon har skad…”

”Det blir nog bra!” avbryter hon.

”Ja, det hoppas jag”, svarar jag, behärskad på utsidan men upprörd på insidan. ”Men flickan här är vettskrämd av allt blod som fortfarande rinner ut ur pannan. Hon skulle behöva…”

”Åh, det är ingen fara.” avbryter hon igen. ”Man har sex timmar på sig att ta hand om en sådan skada.”

Nu blir mina söner också röda i ansiktet – av ilska. I synnerhet Johannes. Han knyter sin näve som om han var redo att knocka ner den nonchalanta kvinnan.

Jag tillrättarvisar honom med blicken (även om jag själv känner likadant) och kvinnan fortsätter: ”Då… ska… vi… se…”, säger hon i slowmotion och tittar på min dotter. ”Vad… heter… du… då?”

Clara, som fortfarande skakar av smärta och rädsla, stirrar blint på kvinnan och får inte fram ett ljud.

Åh hjälp! tänker jag. Hur fick den här människan jobb här! ”Hon heter Clara!” svarar jag upphetsat. ”Jag skulle uppskatta om vi kunde…”

”Och… vad… har Clara… för personnummer?”

”Öh… ja, tyvärr kommer jag inte ihåg de sista siffrorna”, säger jag och förbannar mig själv. ”Det är min fru, som är på föräldramöte just nu, som har koll på det där.

Sjuksköterskan skrattar. ”Ja… så brukar det vara.”

Jättekul, muttrar jag medan kvinnan tar ytterligare tio minuter på sig att fylla i alla viktiga blanketter.

”Varsågoda att sitta ner i väntrummet!” säger hon till slut.

”Jaså, hur länge då?” undrar jag.

”Det kan nog dröja ett par timmar.”

”Va!?”

Fortsättning följer…

#accident #nurse #irritation #hospital #healthcare #sick #blood

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla