JAG BEHÖVER SEMESTER – FRÅN SEMESTERN
Är det bara jag, eller blir ni andra också väldigt trötta på semestern? Eller rättare sagt, när ni kommer hem igen? Både jag och min fru upplever det så. Det känns som om vi skulle vilja ha semester från semestern.
Varje sommar ser likadan ut: vi slänger in ungarna i bilen och åker till så många platser vi kan, och besöker så många släktingar och vänner vi hinner, allt på snabbast möjliga tid – bara för att hinna med ännu fler äventyr. Det är nästan så att man behöver syrgas vid hemkomsten, så utmattad är man.
Men missuppfatta mig rätt. Jag klagar inte. Vi har haft enormt roligt hos alla vi har besökt, och har fått uppleva många av naturens vackraste monument. Men det man kan tänka på nästa gång är att möjligen inte vara så tidsoptimistisk i planeringen. Då slipper man kanske det något pressade schemat.
Sedan är det alltid en intressant erfarenhet att leva i kappsäck med familjen, vilket inkluderar privilegiet att vara inklämd i en fullpackad bil under hundratals mil. Uppriktigt sagt var det inga större problem, men alla föräldrar vet väl hur det känns att köra bil när ens treåring blir trött och gnällig. Riktigt underhållande. Det positiva är väl att man inte somnar vid ratten i alla fall, vilket man heller inte hinner göra när åttaåringen frågar var tionde minut: ”Är vi framme snart?”
Och det här med tidsrutinerna, då? På semestern spricker de så det bara smäller om det. Den yngste vaknar tidigt i gryningen, och samtliga barn kommer inte i säng förrän närmare midnatt. Och alla timmar däremellan är det fullt ös. Visst är det kul såklart, men som småbarnföräldrar får man vara inställd på att vara fritidsledare hela dagen. Egen tid är en lyx som knappt existerar, än mindre tid tillsammans med frugan.
Fast det kom en dag då jag och Angelica promenerade i Visby med babblande Clara i vagnen. När vi kom till Almedalen skedde miraklet: Clara somnade. Då satte vi oss ner på en parkbänk och tog ett djupt andetag. Raukar, sandstränder och Villa Villekulla i all ära, men den korta paus jag fick med Angelica när vi satt på en parkbänk i den sköna dalen och bara pratade – ensamma – det var nog sommarens höjdpunkt.
Kram på er! Louis
PS. Mer bilder från Gotland följer…