ATT BLI STOR, del 2 (se även del 1)
Vårt yngsta barn har nyligen fyllt tre år. Clara står nu vid tröskeln till en spännande fas i sitt liv: äntligen kan hon kommunicera fritt; hennes kropp har balans och styrka nog att pröva det mesta; hon älskar att upptäcka nya saker; hon är blöjfri; och sedan en vecka tillbaks nappfri.
”Jag är en stor flicka nu!” säger hon med självförtroende i blicken när hon med hjälp av mammas positiva uppmuntran har bestämt sig för att slänga sina nappar.
Det är ett stort ögonblick och jag vill dokumentera det med kameran. Därför samlar vi ihop alla Claras nappar och låter henne hålla dem över papperskorgen. Men när det är dags tvekar hon en aning. Kanske vet hon att om hon gör det här då finns det ingen återvändo. Då slutar livet som liten, och livet som stor har sin början.
Men plötsligt bryter ett leende fram, och det är inte svårt att se att tanken på att springa framåt i livet lockar henne betydligt mer än att förbli krypandes i spädbarnhagen.
Hon släpper napparna.
”Nuuuu är jag en stor flicka!” ropar hon och fläker ut med armarna.
Hjärtat värms varje gång man ser sina barn ta de där små stegen – som för dem är så stora – in i ett nytt livsskede. Glädjen över att ha lyckats, vare sig det är kopplat till att slänga nappar, lära sig att cykla eller att ha bemästrat läskonsten, bygger verkligen en bestående självkänsla hos dem. Det är något speciellt med att övervinna sig själv.
Naturligtvis är en förälders och barns liv starkt sammanvävda på en mängd olika sätt, men kanske här på det mest djupaste planet: när barnet genom sin utveckling finner lycka, då är lyckan inte bara deras egen, utan också förälderns. För mig personligen innebär det att när mina barn växer en centimeter, då känns det ofta som om jag växer två.
Och det där som föräldrar ibland får höra, att deras barn vill bli precis som dem när de växer upp, visst smälter man av sådana ord? Å andra sidan vill man att de ska förstå hur ljuvlig också deras ungdom är: oskyldig och fylld av drömmar; deras liv är en oskriven bok, en berättelse utan slut, där varje barn är en hjälte.
Därför tänker jag ibland när jag ser in i ett av mina barns ögon: Det är inte du som ska vara jag. Det är jag som vill vara du.
Vilken look jag får!? Pappa vad tror du du håller på med? Nä, hon skämtar bara. Clara vet precis vad som gäller…
för här tar hon villigt fram alla nappar.
Men som sagt, hon blev lite tveksam.
Men det varade inte länge.
Nu kör vi! Dags att bli stor!