ATT BLI STOR, del 1 (se även del 2)
Jag står i köket och gör i ordning frukost när Isak kommer inrusande. Glädjen i hans ögon går inte att ta miste på.
”Pappa, jag är nästan 140 cm!”
”Oj, vad du har vuxit!”
”Mmm…” svarar han, redan halvvägs ut från köket. Han har bråttom tillbaks till storebror.
”Vi mäter en gång till!” säger Isak till Johannes, samtidigt som han rättar in den lilla kroppen mot väggen.
Johannes vecklar noggrant ut ett måttband. Isak tar ett djupt andetag och sträcker på sig. I hans fullkomliga koncentration är det inte svårt att se vad han tänker: Åh, snälla… låt mig vara liiite högre!
Det är premiärdag på Gröna Lund. Och Isak har bara en viktig fråga: är han tillräckligt lång, det vill säga 140 cm, för att få åka på alla attraktionerna?
”Nä…”, konstaterar Johannes, ”du är fortfarande 133 cm.”
”Men… ååååhhh!” suckar Isak.
Som åskådare kan jag inte hålla tillbaka mitt skratt inför den charmiga akten. Men impulsivt vänder jag mig om, för jag vill inte såra Isak. Jag vet mer än väl hur det känns att vara liten, med en brinnande längtan att bli stor.
När vi kommer till Gröna Lund tar det inte lång tid innan Isak hittar en längdmätare. Kanske denna kunde visa en ”bättre” höjd? Nu hade han ju skor på sig också.
Men icke. Återigen måste pojken möta den bittra sanningen, för hur mycket han än sträcker och vrider på sig så förblir resultatet oförändrat.
Jag kramar om honom. ”Det är okej, Isak. Det finns mycket vi kan åka ändå. Kvasten, till exempel.”
Vi går dit och ställer oss i kön. Men i samma ögonblick ser Isak hur en vagn slungar runt skrikande passagerare i en spiral ovanför våra huvuden. Han sväljer tungt och sänker blicken.
Efter en stunds tystnad frågar han försiktigt: ”Pappa… du håller väl i mig när vi åker?”
”Det är klart jag gör! Allt kommer att gå bra… jag lovar.”
Under hela färden håller jag blicken fäst på honom och försöker tala lugnande ord. Jag vill så gärna att han ska klara det här. Han längtar ju så mycket att få visa hur stor han är.
Det är dock inte utan problem som vi tar oss igenom åkturen. Medan vi kastas hit och dit av centrifugalkraften ser jag Isaks plågade anletsdrag. Dessutom håller han med sina små händer ett nästan smärtsamt grepp om min arm.
När vi kommer till ett stop är Isak helt grön i ansiktet. Jag förväntar mig att han antingen ska kräkas eller börja gråta. Men har gör ingendera. Istället utstöter han en hård pust och ruskar om huvudet. Sedan klämmer han fram ett leende.
”Ska vi åka en gång till, pappa?”
Det är här, på Gröna Lund, som Isak försöker göra sig lång. Men förgäves…
därav den uppgivna blicken.
Men nu gör han sig redo för Kvasten. Han tittar bakåt på…
Johannes och farbror Richard (som uppenbarligen behöver lite hjälp) 🙂
Sedan bär det iväg (det här är en bild på ett annat sällskap)
Njut av den underbara våren! Louis