”Pappa, är du en riktig kändis?” frågade Clara för ett tag sedan.
”Nja… inte så många människor som känner igen mig längre. Jag kanske är mer som en halv-kändis.”
Clara fnissar.
”Men du vet, det fanns en tid när hundratusentals människor kom för att se mig uppträda. Men det var länge sedan, då när jag var ung och söt. Men… nu är man ju bara söt.
Mer fniss.
I lördags, emellertid, fick min hustru och jag chans att bli riktiga kändisar för en kväll. SVT inbjöd oss som gäster till Eurovision i Malmö. Först blev det röda mattan in till arenan där en ivrig kändispress väntade. Sedan vidare till kändisminglet där kändismaten stod vackert uppdukad (Jag kan varmt rekommendera sparrisen och örtdippen). Och kändisar fanns det naturligtvis gott om. Såg Carl Bildt i en leopard-kavaj, hade att trevligt samtal med danska bröderna Olsen, kramade om Carola, tog en bild med Fredrik Reinfeldt. Det skålades och skrattades och ryggdunkades – alla skötte sin kändisroll galant.
Sedan själva tävlingen. Upplevelsen vi alla delade var att detta förmodligen var den bästa Eurovision hittills, åtminstone som show betraktat. Stämningen var på topp och vi njöt av att få vara där. En stor eloge till produktionsteamet.
Hela kvällen gjorde jag mitt bästa för att vara en riktig kändis, men jag föll vid målsnöret. Den stora efterfesten missade vi då vi var tvungna att köra hem under natten. Men vi var inte ledsna för det. Angelica och jag fick en stor dos av Malmös festyra när vi gick genom staden på väg till bilen. Överallt såg vi glada människor i färgsprakande kläder och musik hördes från varje gathörn och krog.
Det är då det händer. Från centralstationens högtalare dundrar sångernas sång, eurovisionernas eurovisionsschlager: Diggiloo Diggiley. Yes! I euforisk stämning lyfter jag upp händerna, gör segertecknet och sjunger med i melodin. Sedan tittar jag på folket runt omkring och ropar: ”Det är jag! Det här är min låt!”
Plötsligt verkar det som om min fru inte känner mig längre. Diskret rör hon sig bort, men hon kommer inte så långt eftersom hon börjar vika sig dubbel av skratt. Vad som hade kunnat bli mitt segertåg genom Malmö centrum blir en total flopp. För det är nästan ingen som lägger märke till mig, och de som gör det ser ut som om de precis har sett en galen pajas.
Jättekul.
Angelica kommer fram igen, torkande på en glädjetår, och tar min hand och säger något tröstande.
Som sagt, någon riktig kändis är jag nog inte.
