Krönika i Norra Halland, 26 juli 2013
För två veckor sedan åkte Isaks lag, Annebergs IF, med familjemedlemmar, till Barcelona för att delta i en fotbollsturnering. Jag har inte plats att här redogöra för hela äventyret (se mer nedan), men om jag skulle sammanfatta det hela: det var en helvetesresa.
Först gick allt bra. Men efter att ha kört in i Frankrike och försökt sova fastklämd i klaustrofobisk ställning, då börjar problemen. Bussen hettar över och AC:n dör. Vi väntar i fem timmar på reparatör i den 35 gradiga värmen. Men när han kommer har han glömt sina verktyg. Några kunniga medpassagerare gör dock en provisorisk lagning av motorns kylsystem, och vi ger oss av.
Men vi kommer inte långt. AC:n gör nu sina sista dödsryckningar. Ur fläktsystemet väller det ut vatten på alla passagerare. Sedan den outhärdliga värmen: 38 grader i bussen. Och nu vill toaletten vara med och jäklas såklart. Den börjar sprida sin ljuvliga odör. Folk får nu svårt att andas, och en av föräldrarna svimmar av. Vi stannar och ringer efter sjukvårdsassistans. Men telefonisten kan ingen engelska och ingen hjälp kommer.
Senare får vi besked om en reservbuss, men när vi ska hämta den hittar vi inte garaget. Under tiden blir fler passagerare sjuka. Till slut ler ändå lyckan mot oss och vi hittar rätt, byter buss och ger oss av mot hotellet. Vi anländer 03.00 på morgonen, nästan två dygn efter avfärd.
Isak, som mått dåligt under de senaste timmarna, springer in på hotellrummet och spyr ner hela toaletten. Det tar mig en timma att städa upp. Sedan sover vi gott.
Helvetesresa? Ja. Men vad gav den oss? Allt, märkligt nog. Ur denna motgång gick vi alla stärkta, för vi försökte möta varje prövning med optimism. Speciellt stolt är jag över de unga som inte klagade en enda gång. Och vi sammansvetsades på ett sätt som hundra fotbollsträningar aldrig skulle kunna ge oss, för vi fick nu möjlighet att visa omtanke för varandra och bygga vänskap och enighet på ett alldeles unikt sätt.
Så vad är budskapet? Behöver ditt arbets- eller idrottslag den överlägset bästa team-building erfarenheten? Boka en bussresa till Barcelona.
Fotnot: Inget ont ljus kastas över bussbolag eller chaufförer (som var mycket hjälpsamma). Det som hände var bara otur.
Lite mer info och bilder:
Resans syfte var alltså att ta Annebergs pojklag, årgång 2000, till en fotbollsturnering som heter Copa Catalunya. Och det fina med resan var att alla spelare hade sina familjer med sig. Det blev ett härligt gäng och vi hade väldigt roligt tillsammans.
Det var här vi var tvungna att göra det första längre stoppet, i Sydfrankrike. Det lustiga var att när äntligen reparatören kom så hade han inga verktyg med sig. (Är det så man gör i Frankrike?) Han ger sig av för att hämta dem, men kommer faktiskt aldrig tillbaka. Snopet. Under tiden försöker vi dock underhålla oss själva. Vi går på sightseeing: ett stort gammalt slott låg i närheten, och jag och grabbarna går och spaning efter ödlor, som det fanns massor av.
Under tiden hjälper några motorkunniga karlar till (jag är inte en av dem) att provisoriskt laga bussen. De älskade att mecka med motorn i 35-gradig värme. 🙂
Efter vi hade åkt iväg igen, och folk hade börjat svimma av, stannade vi vid sidan av motorvägen. Jag ringde då från en SOS alarm telefon. Som sagt kunde varken telefonisten eller någon av hennes kollegor engelska. Detta är för mig helt obegripligt, att på denna väg som ligger nära franska rivieran, där miljontals utländska resenärer reser varje år, att myndigheterna inte sätter någon vid SOS-telefonen som faktiskt KAN hjälpa ALLA i nöd. Samtidigt var jag irriterad på mig själv att jag inte varit mer uppmärksam på franska lektionerna i min ungdom.
Under all denna tid så försökte de två busschaufförerna vara så hjälpsamma de kunde. Det var naturligtvis pinsamt för dem att bussen krånglade, men det var såklart inte deras fel. Hur som helst, nästa gång vi stannade bjöd de oss alla på en fin middag.
När vi sedan letade efter reservbussen, sent på kvällen, då hade GPS:n lett oss in i ett litet bostadsområde. När vi till slut kom rätt och skulle ta oss ut, visade GPS:n vägen igen, med denna gång till en smal landsväg korsad av en liten bro. Det var bara att backa och försöka igen. Så höll vi på ett tag…
En sak som jag inte nämnde. Dagen efter vi kom fram kom en spansk reparatör och skulle ta en titt på bussen. Kunde han engelska? Nej, såklart inte. Men jag och Johannes råkade vara vid bussen då. Och vi kom på något: har man en smartphone måste man ju vara lite smart. Vi knappade in Google translate och kommunicerade med mannen på detta sätt. Och så fick vi reda på vad felet var. Tack Google! 🙂
Mycket blev inte nämnt här, men det blev som sagt en intressant resa. Men det sista jag vill säga vara att detta motto uppfylldes verkligen: Genom motgång blir man starkare, speciellt om man möter sina motgångar på rätt sätt: i optimismen anda. Och det gjorde verkligen denna grupp.
Och turneringen då? Killarna kämpade otroligt väl. De kom 7:a in sin grupp och borde vara väldigt stolta.
Här är lite fler bilder:
Denna snygging hittade jag på den spanska kusten. 🙂
Team Anneberg.
Isak i toppform.
I
Andra matchbilder (mer kommer om några dagar):
Spännande avslut med straffsparkar mot Ungerskt lag.
Kvällspromenad i Malgrat del Mar, där hotellet låg.
Några spelare som leker Gladiator i poolen.
Clara bodde bokstavligen i poolen.
På promenad i Barcelona. Clara och jag ÄLSKADE de små underbara gatorna nära hamnen.
Camp Nou med Johannes.
På insidan med Isak.
Vi stal några grässtrån från planen. Obs! Inte tillåtet!