NÅGRA VIKTIGA BYGGSTENAR I LIVET Fortsättning på Nu längtar jag efter då
Nyligen flyttade min brors familj från huset de länge hade bott i. Det var nog inte lätt. Många av deras minnen hade etsat sig fast på husets väggar. För mig kändes det också lite jobbigt. Vi hade själva bott i huset under vår första tid i Södertälje, när de tillfälligt vistades utomlands.
På den avslutande flyttdagen, när jag kom för att hämta några saker från vinden, blev jag tagen av stunden. Jag hade burit ut den sista kartongen och återvänt för att låsa dörren när något viskade inom mig att gå in i huset igen. Jag hade egentligen inte så mycket tid, men jag visste att när den där inre rösten talade då brukade vara viktigt.
Jag klev in i hallen och skådade ut över den öppna planlösningen. Nu var den mer öppen än någonsin. Det var tomt överallt. Vemod sköljde plötsligt över mig. Det kändes som om det inte var länge sedan denna plats var sjudande av liv. Nu hördes endast en tystnadens susning.
Min blick föll på golvet. Jag minns när jag vandrade på dess yta, ändlösa nätter i streck, bärande på en nyfödd Isak som led av kolik. Han kunde bara somna om jag bar på honom. Jag log för mig själv.
Sedan riktade jag blicken mot matsalen. Där, på golvet intill det stora bordet, rullade Isak runt från rygg till mage. Vilket ögonblick! Och där borta vid köket, därifrån tog han sina första stapplande steg. Jag blundade och såg allt framför mig: Isaks ögon fullkomligt lyser av stolthet, och när han går då skrattar han. Oavbrutet.
Minnet får mig också att skratta. Men min glädjeyttring ekar mellan de kala väggarna och får mig att hastigt öppna ögonen. Återigen möter jag tomheten. Och skrattet förvandlas till tårar. Vad hände med tiden? Hur försvann den så fort?
Det börjar kännas tungt nu. Ändå vill jag inte gå. Inte än. Istället vandrar jag över till vardagsrumsfönstret och ser ut över baksidans gräsmatta. Till vänster ser jag Johannes när han viner genom vinden på hans första gunga. Till höger, mellan den stora stenen och tallen står vårt ”fotbollsmål”. Klumpen i halsen förstoras när jag tänker på den lilla treåringen (nu tolv år) som gör en lycklig segergest när han besegrar pappa.
Jag låter blicken panorera runt huset en sista gång medan hjärtat och sinnet fylls av fler bilder. Alla dessa minnen, alla dessa erfarenheter, jag förstår nu vilka viktiga byggstenar de är i mitt liv. Det var därför jag var tvungen att gå in i huset igen, så att jag skulle kunna ta med dem ut.
När jag stänger dörren känner jag mig som en rikare man.
(Första delen på videon, When I Pray, visar Isak som baby “på golvet”.