Och så kom han då äntligen till Sverige, Justin Bieber. Tre konserter i Globen. Biljetterna tog slut på tre minuter. Typ. Äldsta sonen var helt förtvivlad. Jordens undergång kunde lika gärna ägt rum på en gång.
Jag tycker om det hos Johannes, att han står för att han är en Belieber, trots att Justin är universums största flick-idol. Jag påminns om mina dagar i guldskor. Då fanns det inte en tonårskille i hela vårt avlånga rike som skulle erkänna att han diggade Herrey’s trots att det fanns många av dem som lyssnade i smyg på sina småsystrars LP-skivor.
Men om Johannes gillar någons musik då vet hela världen om det. Fast gillar är väl inte rätt ord i sammanhanget. Snarare dyrkar. Ja, alltså… jag antar att Gud kommer först, men Justin Bieber kommer nog på en nära andra plats.
Biljetterna då? Lyckligtvis var jorden inte redo att gå under än, för Johannes och bästa kompisen fick tag på två stycken till Oslo konserten istället. Och det var dit jag körde de två förväntansfulla killarna förra veckan, till landet som vet hur man behagar sina invånare. För ni har väl hört: alla nationella prov sköts upp under Justin Bieber besöket.
Själv hade jag ingen biljett, men vem behövde det när hela resan upp blev en enda lång Justin Bieber konsert. Låtar som ”Baby, baby” och ”One less lonely girl” varvade runt i stereon på högsta volym. Och killarna, i sina Bieber-kepsar och Beiber-glasögon, höll inget tillbaka. Jag är förvånad att stämbanden höll ända fram till Oslo.
När jag släpper av de två energiknippena ser jag ett sällan skådat säkerhetspådrad. Halva Oslos poliskår tycks vara på plats och de har tagit med sig Norges hela förråd av kravallstaket. Arenaområdet var totalt avspärrat för dem utan biljett eller tillstånd. Trodde de. Strax innan konserten lyckades jag övertala en vakt att släppa in mig.
Promenaden runt arenan var en märklig händelse, som om en tidskapsel fört mig tillbaka 29 år. Det ligger filtar på marken. Ivriga fans springer mot ingångarna. Flera avsvimmade tjejer vårdas av ambulanspersonal. En utestängd flicka gråter hysteriskt och kippar efter luft för att någon har sålt henne en falsk biljett. Föräldrar står och väntar tålmodigt utanför staketen. Allt var som förr – fast nu i betydligt större proportion såklart.
På vägen ut går jag förbi föräldrarna. Jag undrar hur många av dessa mammor var skrikande och gråtande fans på mina konserter. Jag försöker fånga deras blickar, men ingen ser mig.
Men… vem är bitter? Jag roas istället av tanken på vilka underbara svängar livet kan ta. Och förresten handlade detta inte om mig. Det viktigaste i stunden var Johannes lycka. Om han var glad var jag glad.
Och glädje sprudlade det verkligen om när jag träffade killarna. Halva vägen hem fick jag höra om deras ”overkliga” erfarenhet. Under den andra halvan somnade de, helt utmattade. Och så blev det bara jag och den unge herr Bieber kvar. Från stereon ljöd alla hans hits på nytt, och det var bara för mig sjunga med. Vid det här laget kunde jag ju alla låtarna.
Johannes bilder:
I bilen på väg upp till Oslo.
Innan konserten börjar. Jag fattar inte den ständiga tung-poseringen…? Justin-grej kanske? Förmodligen mer Johannes-grej! 🙂
Flying high.