EN SPINDEL I NÄSAN
Man kan inte leva utan det. Man kan inte leva med det. Det gör oss tokiga. Det ger oss lyckliga. Under en livstid spenderar vi en hel förmögenhet på att trimma det, behålla det eller göra oss av med det.
Håret, alltså.
Personligen har jag inget speciellt förhållande till mitt hår, närmare bestämt mitt huvudhår. Det kanske beror på att jag inte har så mycket kvar. För att skallen numera inte ska ut som en torftig trädgård där spridda strån av ogräs växer, så stubbar jag den en gång i veckan. Visst önskar jag att jag slapp, men… vad gör man?
Förvisso, något kan man väl göra, men transplantation av hårsäckar och andra kufiska ingrepp är inget för mig. Ärligt talat, finns det några fördelar med sådana projekt? För det första blir vårdnaden av de spröda fjunen en extra arbetsbörda. För det andra ökar ångesten för håravfall bara ytterligare.
Är det inte bättre att bara gilla läget och glädjas åt hur lättskött och snygg en stubbad toppbonad kan vara. För att inte tala om alla pengar man kan spara.
Så visst borde man se rationellt på det här med hår. Men med detta sagt, det är svårt att blunda för faktum: hår beter sig irrationellt. Jag menar, ju äldre man blir desto mer hår förlorar man där man behöver det, medan det växer hår där man inte behöver det.
Ta förra veckan, till exempel. Jag står framför spegeln och ser ett ensamt hårstå mitt i pannan. Inget konstigt med det, kan tyckas. Men det här är två centimeter långt – och det fanns inte där dagen innan!
Därefter ser jag till min förvåning att en buske av ansenlig storlek har börjat växa ur ena örat. Och den var heller inte där för 24 timmar sedan!
När familjen senare åkte och badade hände något intressant. Efter en stunds plaskande med barnen lägger mig för att soltorka. Jag hinner knappt komma till rätta förrän Clara klättrar upp på min mage för att värma sig. I en minut är allt lugnt. Sedan avbryts friden av lillflickan som gallskriker:
”Aaaahhh! En spindel!!!”
”Var?” frågar jag behärskat.
Hon grimaserar och pekar i riktning mot mitt ansikte: ”Där… i din näsa!
”Va?” svarar jag, nu inte lika behärskad. Jag blåser snabbt ut en kraftig pust genom näsborrarna och borstar rent ansiktet med händerna.
Clara böjer sig fram och kikar nyfiket in i näsan. ”Pappa”, säger hon oroligt, ”den är kvar!”
Vid det här laget börjar frugan och sönerna att asgarva. Och i samma ögonblick förstår jag: det fanns aldrig någon spindel.
Jag klämmer Clara på näsan. ”Haha… din lilla filur! Det är ju bara lite hår i pappas näsa.”
Misstänksamt spanar hon in igen. ”Nähä, pappa. Det är en spindel!”
”Okej då”, erkänner jag, ”men jag ska ta bort den när jag kommer hem.”
För inte kan man gå runt med spindlar i näsan.
Skalligt ska det vara! Det tycker Clara också. Då blir det så mycket varmare att vila hakan på. 🙂