EN VANLIG FÖDELSEDAG… MED EN OVANLIG TÅRTA
Jag vaknade halv sex på morgonen av att någon tassade runt på övervåningen. Redan innan jag klev upp ur sängen visste jag vem det var. Isak var alltid ängslig inför stora händelser. Och idag var det en stor dag. Han skulle fylla nio år.
Jag gick upp och talade med honom. Som jag misstänkte hade han vaknat flera gånger under natten, orolig att vi skulle glömma honom. Jag lugnade honom och sa att det snart skulle komma en överraskning, bara han sov en liten stund till.
När vi senare steg in i hans rum, sjungandes på sången alla barn älskar att vakna till (om de nu verkligen sover), då satte han sig spikrakt upp i sängen. Sången hinner knappt ebba ut då han med lättnad suckar: ”Var har ni varit? Jag har väntat i fem tusen år!”
Han blev glad för alla presenterna; det var leksaker och sådant som de flesta pojkar i hans ålder skulle uppskatta. Men sedan fick han en annan liten sak, något som han faktiskt hade tjatat om i över ett år. Han ville ha en egen sådan, eftersom han alltid behövde låna min när vi var i kyrkan.
”Jaaa! En bibel!” ropar han med samma glädje som när han öppnade paketet med sparkcykeln.
Jag skrattar för mig själv. Hur många nioåringar skulle reagera så om de fick en uråldrig religiös text på 1500 sidor – på sin födelsedag!
Senare på eftermiddagen har vi en litet släktkalas för Isak med den enda släkten vi har i närheten: Richard och hans familj. De vet att våra grabbar är tokiga i Star Wars, så de ger Isak ett lasersvärd. Vilken succé!
Vi sätter oss ned och äter Isaks specialbeställda tårta: pannkakstårta. Innan han gick till skolan la han en beställning till mig på en stor hög med pannkakor som sedan mamma skulle proppa med glass, sylt och grädde emellan lagren. En riktig höjdare, tyckte Isak.
Vi hade en rolig kväll med mycket lek och sedvanligt fotande. Sedan, när det börjar närma sig läggdags, kommer Isak fram till mig. Jag märker att han har gått och funderat på något.
”Pappa, kommer inte du att kunna bära mig längre nu?”
Jag svingar upp honom luften. ”Lilla gubben, när jag är hundra år kommer jag fortfarande bära dig… om du vill, förstås?”
Han log och kramade om mig. Jag tolkade det som ett ja.
Men jag får nog börja träna ordentligt, tänkte jag. Grabben börjar bli ganska tung nu.
Å så lite bilder…
Den här skumgummigrejen älskade Isak. Enda problemet var att Clara gjorde det också. Hon stal den från honom hela tiden.
Och som sagt, den här var inte så dum heller.
Angelica gör i ordning pannkakstårtan. Inte för att skryta eller så… men visst ser pannkakorna väldigt goda ut! 🙂
Clara kommer och inspekterar också…
och blir så här glad.
Snart färdig…
Ta-da!
Våra barn med Richard, Marie och dottern Melina.