Människovärdet sitter inte i gillaknappen
För några dagar sedan hamnade jag i en samling där varje individ satt med huvudet nersjunket i en smartphone. “Är inte det här en lustig situation?” konstaterade jag lite ironiskt.
“Ja”, sa en av personerna, “vad gjorde vi egentligen innan vi fick smartphones?”
“Tja, vad vet jag…?” svarade jag. ”Vi kanske pratade med varandra!”
Smartphones, Iphones, datorer och läsplattor. Vi är inne i en ny teknisk revolution vars frammarsch tycks överskrida ljusets hastighet. En del av mig måste erkänna att det är spännande. De saker vi kan göra idag är sådant man bara kunde drömma om för några år sedan.
Dagens innovationer har förvisso uppfunnits för att göra vår tillvaro lättare. Men ibland undrar jag: stjäl de inte också mycket tid från våra liv? Hur mycket missar vi inte, till exempel, när vi sitter i trans framför en högupplöst skärm och planlöst surfar eller spelar bort våra dagar?
Trots detta är jag inte skeptisk mot utvecklingen? Jag ser vilka fantastiska verktyg vi har till hands. På det digitala smörgåsbordet finns det mycket gott att välja ifrån. Men välja, det är just det som är nyckelordet. Bara för att vi idag blir överösta med information, spel och appar betyder det inte att de måste ta över våra liv. Är det inte bättre att själv kontrollera de resurser som finns, hellre än att låta sig kontrolleras av dem. Låt mig ge ett tydligt exempel.
Facebook. De flesta älskar det. Och resten älskar att hata det. Personligen finner jag det ytterst användbart. Man kan snabbt och effektivt få tag på folk eller skicka ut information till släkt, vänner och arbetskamrater. Men varför väljer så många – förlåt om jag trampar på ömma tår nu – att berätta tio gånger om dagen vad de håller på med just för stunden: nu har jag vaknat; nu går jag ut med hunden; nu har jag ont i huvet; nu har jag varit på bio; nu går jag och lägger mig. Okej? Vems liv är så intressant att någon annan borde läsa om det dygnet runt? Inte mitt i alla fall.
Facebook har blivit vår Lifebook. Allt ska skildras. Men Louis, är det så farligt, frågar du? Nej, självfallet hotas inte världsfreden. Men kanske den inre friden. För paradoxen med de sociala medierna är att ju fler ”vänner” du har desto mer ensam kan du känna dig. Ditt kontaktnät har visserligen ökat, men de verkliga mötena reduceras till nära noll i vissa fall. Vi ser en tydlig trend idag, speciellt bland den uppväxande generationen, att unga lär sig bemästra till nästan perfektion all kommunikation som förs via knappsatser och tangentbord, medan de inte sällan står tafatta i försök att föra ett normalt samtal.
Jag läste i en ny studie att våra nätkompisars statusuppdateringar gör oss olyckliga. Hur är det möjligt? Jag tror så här: den bild personer lägger upp av sig själva är ofta poserande (vackra leenden, gulliga barn, fina hem) och positionerande (se vilka bra saker jag har gjort). När ”vännerna” ser denna bild sjunker deras självkänsla. För det är mänsklig natur att jämföra sig med andra. Faktum är, vår lycka, olyckligt nog, är djupt förknippad med hur duktiga vi är jämfört med andra. Men här är roten av problemet: när vi jämför ställer vi oftast vår sämsta sida mot andras bästa; vi underskattar vår egen lycka och överskattar andras. Och då står vi som förlorare – varje gång.
Men det finns ett botemedel. Det är visserligen bara tillfälligt, men det är många som köper tanken: att man alltid kan mildra smärtan genom att söka uppmärksamhet. Då skriver man till exempel, som ovannämnt, om allt man gör hela dagarna. Du får man kommentarer. Och har man tur kan folk gilla det man gör eller säger. Då blir man sedd. Då är man någon.
Missförstå mig rätt. Jag vill inte övertala någon att lämna Facebook eller andra samlingsplatser på nätet. Jag är ju själv där tillsammans med er (och jag skriver detta lika mycket till mig själv som alla andra). Men den viktiga frågan är: hur förhåller vi oss till allt detta? Använder jag till exempel Facebook som en hjälpsam resurs, eller låter jag sajten ta över mitt liv. Om svaret är det senare, det är då jag trasslar till det för mig.
Visst behöver alla människor bli sedda och uppskattade, det är jag den första att skriva på. Men inte på detta artificiella sätt. Det är det som är min poäng. För om vi jagar efter lycka och bekräftelse på detta sätt kommer vi aldrig att bli verkligt tillfredsställda, för då värderar vi oss själva med fel måttstock; vi tror att vårt människovärde står i relation till hur många kommentarer vi får eller hur många som knappar in att de gillar oss.
Men sanningen är att inget är längre ifrån sanningen. Det finns massor av människor som gillar dig – precis som du är.
Jag är en av dem.
Kram på dig!