GNÄLL
”Ska du gnälla?” frågar en förvånad Johannes när han ser min rubrik.
”Ja, tror du inte att jag KAN det?” svarar jag
”Nej, det tror jag inte! I alla fall inte i bloggen!” säger han med en övertygad ton.
Typiskt. Nu har han gått och förstört allt. Jag som för första gången hade tänkt gnälla av mig ordentligt. Kanske jag kan röra vid lite av det som gnager i huvudet i alla fall?
På många sätt har det varit en ljuvlig påsk, men bilden försämrades markant när vi under en söndagspromenad snubblade över högar med pyrotekniskt avfall från nyårsfirandet, som uppenbarade sig under de smältande snödrivorna. Annat intressant avfall, det från människans bästa vän, dök också upp – ibland så mycket att det kändes som om man beträtt ett minfält. Det tycks vara många som glömt att det som göms i snö kommer upp i tö.
Föräldrar, snälla hjälp era barn (eller er själva) att städa upp allt raketskräp. Det försvinner inte automatiskt. Och ni hundägare, är det så svårt att plocka upp bajset efter er (ja, efter hunden alltså)? Avföring bryts faktiskt inte ner i snön. Tvärtom, den bevaras ypperligt väl, och blir kladdig och fin när det börjar töa, redo att med sin inbyggda magnet dra till sig nyinköpta vårskor.
Sedan vill jag gnälla på en grupp ateister. Inte för att de är ateister (det skulle jag aldrig göra), men för ett nyligen offentligt yttrande: att religion får alldeles för mycket utrymme i tv och radio. Så urbota korkat – och osant! Snarare är det alldeles för lite religion och andlighet i förhållande till hur många som utövar en gudstro i detta land. Det kan enkelt bevisas.
Varför firar vi påsk? Jag menar formellt, varför finns alla dessa röda dagar på almanackan? Oavsett vad vi personligen tycker om det så är det trots allt för att minnas Jesu död och uppståndelse. Men när jag snabbt räknade ihop alla tv-program som sändes i helgen i kanalerna 1-6 upptäckte jag att bara 3 av 608 program hade något att göra med påskens sanna budskap. Och det är under påsken! Hur ser det då inte ut resten av året?
(Av intresse, två av programmen var gudstjänster som visades på morgontimman när de flesta i vårt land fortfarande slumrade sött, och den tredje var 70-talsmusikalen Jesus Christ Superstar. Vi såg en scen ur musikalen, en där det dyker fram en samling åmande dansare och en djävul i mega-afro som alla snurrar runt en förvirrad Jesus, mitt i öknen under bländande strålkastare. Åh, great! tänker jag. ”Åh, hjälp!” säger Johannes. ”Byt kanal!”)
Lite senare. Efter allt knotande tog jag fram en DVD om Jesu liv, och hör honom säga att vi måste älska varandra, även våra fiender. Nu ser jag visserligen inte någon som min fiende, men orden brände ändå fast och gjorde mig lite skamsen. Förlåt, alla föräldrar, hundägare och ateister, om någon av er tog anstöt. Det finns ingen av er jag ogillar.
Det är hundbajset jag inte är så förtjust i.