VÄTTERNRUNDAN ÄR EN DRÖM
Jag hade en märklig dröm två nätter innan jag cyklade Vätternrundan. Jag drömde att jag stannade två gånger för att hjälpa några i klungan som råkat ut för missöden, den ena efter en punktering och den andra efter en vurpa.
Jag minns att jag i drömmen var orolig, på grund av avbrotten, att jag inte skulle klara att slå förra årets tid: 11 timmar och 12 minuter. Men när jag gick i mål såg jag överraskat på klockan. Den visade 10:24. Sedan vaknade jag med ett leende på läpparna.
När jag klockan 03:54 på lördagsmorgon cyklar iväg från Motala (nu är jag klarvaken) känns formen bra och jag och bröderna har hamnat i en stor klunga med perfekt tempo.
Då händer det i Vadstena. Pers bakdäck exploderar. Jag och Richard stannar till och försöker hjälpa honom, men däcket är kaputt. Vi nödgas cykla vidare i hopp om att Per snart får assistans av följebilen.
Vi hittar en annan bra klunga att rulla med i. Men när vi cyklar in i en rondell efter Gränna vurpar några personer framför oss och drar med sig Richard i fallet. Själv slirar jag in i vägräcket, men utan att skada mig (under ett ögonblick är jag dock orolig att tvingas sjunga soprano resten av livet efter att ha landat hårt med skrevet på mittstången).
Richard, däremot, har skrapat upp högerbenet och cykelns växelsystem är svårt skadat. Jag stannar och försöker justerar det åt honom, tillräckligt för att han ska kunna ta sig till Jönköping. Men därefter går det helt i kras. Han är tvungen att bryta.
Dystert. Igen!
Men precis när detta sker dyker faktiskt Per upp – med ett nytt däck. Tillsammans cyklar vi iväg (tur att man har två bröder så det alltid finns någon man kan cykla med). Vi klarar oss hela vägen till Motala utan fler olyckstillbud, men Vätterns västsida är en enda lång plåga. Det regnar och jag fryser så jag mår illa. Och tyvärr vi i stort sett ingen klunga att samåka med. Det hela känns ruggigt tungt.
Men solen kommer fram innan vi rullar i mål. Och trots de tråkiga incidenterna så slår jag fjolårets tid. Precis som jag hade drömt. Klockan stannar på 10:48 (Per fick 10:46).
Men 10:24 då? Tja, jag förmodar att drömmens syfte var att peppa upp mig. Den ville väl bara tala vilken tid jag EGENTLIGEN hade, borträknat alla avbrott. Mmm… så var det nog. 🙂
I skrivande stund sitter Clara intill mig. ”Pappa, ska du cykla runt den stora sjön igen?” frågar hon.
”Ja… det tror jag nog. Sedan, när du är äldre, då kan DU cykla med pappa!”
”Men”, svarar hon bekymrat, ”jag vill inte vänta så länge!”
”Nähä?”
”Kom så åker vi NU!”