Ett stort grattis till Alexander Rybak för hans storslam seger i Eurovisionsfestivalen (och till Malena Ernman som gjorde ett underbart framträdande). När den 23-årige Alexander sjöng segerbidraget log jag dock för mig själv och undrade hur många gånger han kommer att sjunga ”Fairytale” innan han tröttnar på den?
Som jag nämnde i Värsta schlagern (1) så har jag och bröderna framfört ”vår” sång nästan oräkneliga gånger. Det jag emellertid inte skrev var att jag efter några år blev så urless på denna tralliga melodi att den stod mig upp i halsen.
När jag bildade familj tog det faktiskt ett bra tag innan jag berättade för mitt första barn om Diggiloo Diggiley. Men när det väl hände, genom en videovisning, då var det kört. Efter att först ha blivit stum när han såg sin pappa sjunga och dansa på tv:n blev Johannes därefter som besatt. Han sjöng sången hela tiden, överallt.
Och grabben var inte dum. När han märkte att jag inte var överförtjust i att han sjöng den på allmänna platser använde han det till sin fördel. Då sjöng han ännu högre.
”Schhh, Johannes! Alla kan höra dig!” säger jag i matbutiken.
”Kan de?” ler han. Det var ingen fråga. Han vänder sig nonchalant om och klämmer i på nytt.
”Vänta!” viskar jag så högt jag vågar när vi står i kassakön, samtidigt som jag sträcker mig efter chokladkakan han tidigare tjatade om.
Ibland har nöden ingen lag – även om det gäller att köpa sina barns tystnad.
För att göra en lång historia kort, det hände något till slut när jag började se situationen från andra sidan. Vad jag menar är att jag inte längre försökte tänka på hur det kändes för mig att sjunga sången, utan på hur folk kände sig när de lyssnade på den.
Då kom vändningen. När jag såg hur glada människor blev av sångens positiva budskap, då insåg jag hur otroligt privilegierad jag var att få sjunga den.
Sedan chockade jag mig själv för några år sedan när jag hörde melodin spelas i högsta volym från grabbarnas rum. Efter sluttonerna tänkte jag: Hoppas de spelar den igen!
”Är du inte klok?” svarar mitt motsatta jag.
”Ja, vadå? Låten är ju otroligt bra. Värsta schlagern! Lyssna bara på det medryckande sticket, följt av den klassiska, men extraordinära höjningen som glider in en ståpälsrysande refräng. Det är nästan så man tappar andan.”
”Du är säker på att du inte är lite skadad?” kommenterar min motståndare uppgivet.
”Säker kan man aldrig vara”, skrattar jag för mig själv.
Men den dagen var en sak säker: mina grabbar spelade låten igen.
Och igen. Och igen.
———————–
Bilderna är från 2001. Johannes har precis sett Eurovionsvideon med pappa och hans bröder. Här vill han vara pappa (det var tider det) med guldskjorta… och guldskor förstås (originalet, vad annars 🙂 )
Yeah, he’s got the moves!
