I min förra artikel kritiserade jag den nya otrohetssajten som uppmanar gifta personer att bedra varandra. Jag opponerade mig kraftfullt. På tok för kraftfullt, enligt vissa. Jag blev snabbt stämplad som “moralpanikstolle” och religiös fanatiker (eller min personliga favorit: vidskeplig man med skägg). Men mitt brott var inte att jag opponerade mig emot uppmuntran till otrohet. Brottet var att jag som yttrade mig har fel bakgrund: jag är troende. För en troende kan vi ju inte ha med i debattcirkeln när vi diskuterar samhällsfrågor. Han är inget att lita på, eftersom han med all säkerhet sitter på en dold agenda; det han säger är förmodligen inte alls det han menar.
Som kristen stöter jag ofta på detta misstänkliggörande, och det var också i en sådan disposition jag hamnade jag i förra veckan. Jag la fram grundliga argument som pekar på en suspekt strategi från otrohetssajten, men väldigt få av dessa argument bemöttes i sak. Istället hängav sig flera av läsarna åt de sedvanliga personliga påhoppen (som namnet Herrey också gav bränsle till), varefter motargument började radas upp. Dessa var visserligen inte så tokiga, men paradoxalt nog var de riktade mot åsikter jag egentligen inte hade. Jag ansåg tydligen att otrohet är prostitution, att alla kvinnor är horor som idkar sex utanför äktenskapet, att föräktenskapliga förbindelser borde vara olagliga, att yttrandefrihet borde begränsas samt att otrohet rätt och slätt borde förbjudas. Inget kunde vara längre från sanningen.
Kan vi inte bara lyssna på varandra istället? Det blir det så mycket enklare då. Framförallt slipper vi allt missförstånd, och den pajkastning som följer som resultat.
Om moralpanik och rädsla
Det känns märkligt att bli anklagad för att ha moralpanik, i synnerhet när det inte sällan är andra som står för paniken – de som är suspekta mot allt vad religion heter och tror att det alltid finns en baktanke hos den troende. Men det finns det inte. Det är deras egen rädsla som formulerar dessa tankar. Det visar de tydligt genom att 1. alltid ta upp ämnet hur farlig religionen är när det inte ens är det vi talar om (det är ett helt eget ämne som jag gärna diskuterar en annan gång) eller 2. lägga orden i munnen på den troende, som ovannämnt, med falska påståenden, som ofta sätter den troende i ett sämre ljus. Det senare har bara ett syfte: att misskreditera en person och diskvalificera hennes åsikter, allt på grund av hennes val av livsåskådning. Är det med sådana metoder vi ska föra dialog med varandra?
Låt oss lägga undan rädslan. Den dimmar synfältet alldeles för mycket. Troende och icke-troende står faktiskt närmare varandra än vad vissa vill erkänna. Båda parter vill väl, och de vill ha ett samhälle där medmänsklighet, respekt och kärlek råder. Därför ber jag, om jag får lov, om två saker. För det första, ingen behöver vara rädd för en åsikt bara för att den råkar vara framförd av en troende. Ingen behöver oroa sig, till exempel, att jag eller någon annan kristen kommer att förorda lagar om otrohet. Och ingen behöver oroa sig, för att vara övertydligt, för att vi vill införa teokrati med sharia-liknande lagar där vi fängslar eller avrättar alla äktenskapsbrytare. Jag har hört alla varianter genom åren, och det börjar bli minst sagt tröttsamt nu.
För det andra, jag hoppas fler icke-troende ska våga stå upp för sina åsikter, inklusive inflytelserika personer, trots att troende råkar stå för samma sak. Inför Debatt samtalade jag med en känd radioprofil. Hon menade att det var synd att det mest var troende som fick “tala emot” sajten i debatten. Varför, undrade hon, när det finns minst lika många icke-troende, som hon själv, som också tycker det ansvariga företaget begår ett stort fel. Jag kunde bara hålla med. Det här är inte religionens privata korståg. Det angår oss alla – alla som värderar ärlighet och respekt i samhället. Istället för att oroa oss för vår politiska korrekthet, baserat på rädslan av hur det skulle “se ut” om vi tyckte likadant som “motståndarna”, varför inte sudda ut all prestige och förena våra röster istället. När något är fel, låt oss stå upp för det – tillsammans. Våra röster blir mycket starkare då. Och som bonus kommer vi att bygga upp broar av förtroende och samförstånd istället. Är inte detta möjligt? Det bestämmer vi själva.
Om otrohet
Vad gäller det aktuella ämnet så har en religiös person har i allmänhet samma åsikt som andra när det gäller medmänsklighet och respekt. De flesta tycker inte att det är okej att bedra och vara otrogen. Och de flesta tycker inte det är okej att företag sporrar personer till att såra och kränka sin partner. Vare sig man har sekulär eller religiös bakgrund så är detta den gängse uppfattningen. Och hur motiverar bägge grupperna sitt ställningstagande? För att det är fel, helt enkelt. Vi känner detta inombords, oberoende av vad någon religion eller annan institution säger om saken. Vi vet att det inte är så vi bör behandla en medmänniska, speciellt inte någon som står oss nära – någon som vi allvarsamt har lovat att älska i nöd och lust.
Med detta sagt, vill jag klara upp en viktig detalj en gång för alla. Det har upprepats av flera personer att jag vill förbjuda denna handling. Jag anser att jag har varit tydlig i frågan, men om inte andra delar den åsikten respekterar jag det och ber om ursäkt. Just därför, för att det inte ska råda något missförstånd upprepar jag, med eftertryck, det jag skrev i föregående artikel: vi varken kan eller bör förbjuda otrohet. Oavsett vad vi tycker om företeelsen måste vi respektera människans handlingsfrihet – även hennes rätt att göra fel. För misstag av olika slag, det gör vi alla.
Om uppmuntran till otrohet
Vad jag däremot kritiserar är företaget som med manipulativa medel försöker övertala människor att vara otrogna. Det kan inte bedömas på något annat sätt än förkastligt.
“Extremt olustigt”, tycker en läsare om detta tydliga fördömande av otrohetssajtens metoder. Verkligen? Paradoxalt nog fylldes jag av samma känsla när jag såg sajten för första gången. Det var extremt olustigt att se ett företag som på fullaste allvar säljer otrohet som en garant för lycka i livet. Vi talar inte här, som vissa har missuppfattat, om par som kommer överrens om att leva i “öppna” förhållanden (som det står alla fritt att göra såklart), utan om rent och skärt bedrägeri, med ett företag som personligen serverar en hemlig täckmantel för alla de som vill bedra sin partner. Och allt detta i syfte att tjäna stora pengar. Detta är extremt olustigt.
Det är extremt olustigt att först läsa att sajten “inte under några som helst omständigheter hylla[r] otrohet”, bara för att sedan läsa att otrohet räddar dig från ett “monotont och kärlekslöst äktenskap”, att den botar din depression och att den i allt gör dig levande igen. “Kom ihåg att du lever bara en gång!” Vad är detta om inte en hyllning till otrohet?
Det är extremt olustigt att läsa att otrohet är en del av det “normala djurbeteendet”. Otrohetssajten går långt i sina ansträngningar att på vetenskaplig grund förklara varför det är fullständigt naturligt – och nödvändigt – att vara otrogen. Och för att visa hur seriös man är använder man Mick Jagger som källa. Han menar att “djurens beteende” är bättre än “mänskliga regler”. Väldigt seriöst. Tyvärr väljer man att glömma den lilla detaljen att människan är den enda arten i djurriket som begåvats med både förnuft och känsla, med förmågan att förstå och ta ansvar för konsekvenserna i hennes handlingar.
Men konsekvenser, det talar man överhuvudtaget aldrig om på sajten. Det bevisar det skadliga uppsåt man har; det är viktigare för människor att få utlopp för sina “djuriska instinkter” än att lära sig ta ansvar för följderna. Strunt samma om ens partner blir sviken och kränkt! Strunt samma om barnen kommer i kläm! (Varför är det aldrig någon som talar om barnen?) De måste ändå lära sig vad livet handlar om. Strunt samma om konsekvenserna blir brustna hjärtan, oersättliga förtroenden och spruckna relationer. Det är ett litet pris att betala för lite spänning i livet.
Vidare, det är extremt olustigt att höra företagets VD säga att han själv inte kan tänka sig använda sajtens erbjudanden, och än värre att han aldrig skulle tillåta sin fru att göra det. Större grad av dubbelmoral får man leta efter. Proklameras det inte frimodigt att en affär vid sidan om kommer att göra livet levande, och läser vi inte att en affär inte är brist på kärlek utan ett “tecken på kärlek”?
Är det värt mödan att säga något?
Hyckleriet är så uppenbart att sajten blir som en parodi av sig själv. Men kan vi inte bara lämna den fåniga sajten ifred då, menar några? Allt du gör nu är ju bara ett dela ut en massa gratis reklam! Förvisso. Jag kan inte förneka att det ligger en del sanning i det (därför har jag valt att inte använda företagets namn idag – även om jag misstänker att det är till föga hjälp). Stundtals har jag brottats med vad det rätta är: att vara tyst eller att tala? Men som tydligt är har jag valt det senare. Om det var förnuftigt eller ej står det fritt att orda om. Visst kan vi hålla tyst i hopp om att detta problem försvinner av sig själv. Men min bedömning är att detta inte kommer försvinna utan kommer att bli en riktig plåga för väldigt många par och familjer i framtiden. Redan nu har otrohetssajten 150 000 medlemmar bara i Sverige.
Jag har en bild i sinnet. Jag befinner mig på min gamla skolgård. Där ser jag elever som gör varandra illa. Vissa står till och med bredvid och uppeggar kamrater att skada andra. Övriga står också där, men de säger ingenting. De låter bara allt ske. De vill inte lägga sig i. Ibland, skäms jag att säga, stod även jag i den där gruppen.
Jag kanske bara talar för mig själv, men en av de viktigaste insikterna som kommer med åldern är att underlåtelsens synd måste ses som en av de grövsta av icke-gärningar; vi ser att människor blir skadade, men försummar möjligheten att säga ifrån bara för att vi är för bekväma eller helt enkelt saknar mod att yttra oss. Sedan var det det här med att inte lägga sig i. Det är ju extra känsligt, för Gud förbjude oss, vi kan ju inte blanda oss i vad folk gör i sina sovrum – eller hotellrum.
Men då undrar jag bara, när får man säga något? Hur långt får det gå? För vi talar faktiskt här om personer – och företag framförallt – som avsiktligt vållar skada mot andra, som hjälper till att slå människors liv i spillror. Och den sorgliga ironin är att dessa aktörer som assisterar i denna process har mage att också ta betalt för det. Jag tycker nog vi har rätt att säga något om det.
“Gör livet levande – ha en affär” är företagets slogan. Det är naturligtvis ett feltryck. Det skulle egentligen ha stått: “Gör livet sämre – ha en affär”.