Krönika i Norra Halland, 25 nov 2016
Vem skulle ha trott, bara för några år sedan, att släktforskning skulle bli en sådan modefluga? Idag har vi flera hundra tusen svenskar som kartlägger sin släkt. Och det börjar i allt lägre åldrar. Högstadier erbjuder numera släktforskning i elevens val. Sedan hjälper det såklart med TV-program som ”Allt för Sverige” och ”Vem tror du att du är?” som engagerar allt från utlandssvenskar till kändisar att leta efter sina rötter.
Vad är hemligheten till släktforskningens framgång? Förutom den webbtekniska utvecklingen som gör allt mer lättillgängligt, släktforskning hjälper många att finna sig själva. Själen, om du så vill, finner ett rum där den upplever ett sammanhang: att man tillhör något mer än det man ser. Jag tror inte att det är en tillfällighet att släktforskning ofta beskrivs som att ”hitta sina rötter”, för när vi förstår mer om våra förfäder förstår vi mer om oss själva.
Under de senaste åren har jag tänkt mycket på dem som levt före mig. Vem var de? Vad levde de för? Vilket arv lämnar de efter sig? Som en konsekvens av dessa frågor har andra frågor fötts inom mig. Vem är jag och vad lämnar jag för arv bakom mig? Vilken mening har mitt liv? Och när jag likt mina förfäder lägger mig till min vila, är då mitt livsverk förpassat till historiska gömslen, eller har det fortsatt betydelse för någon?
Det är omöjligt att svara på dessa frågor. Men det är bra att ställa dem då och då, för det hjälper oss att förstå en människas betydelse på ett djupare plan: att vi inte bara lever här och nu. Sammanhanget är mycket större än så. Det vi gör idag – hur vi förvaltar vår familj, vårt samhälle, vår jord – kan ha stora konsekvenser för framtiden.
Några av er vet att jag älskar havet. Jag har också, mitt i livet, funnit en kärlek till träbåtar. När jag förra vintern renoverade en gammal träsnipa omslöts jag av en känsla jag inte riktigt kan beskriva. Jag upplevde, trots min oerfarenhet, att detta fanns i mitt blod på något sätt. Jag kände också av någon anledning att jag ville döpa om båten till Ester.
Jag blev nyligen rörd av vad jag läste i min släkthistoria om Robert Rönnberg. Det visade sig att Robert och jag har mycket gemensamt. Han föddes exakt hundra år före mig. Han älskade musik, och byggde de mest klangfulla gitarrer. Han hade lärt sig att arbeta hårt. Han undvek flaskan. Han var också stark. Det berättas att en karl i orten skröt om sin styrka. Robert gömde då vikter i en höbal och bad mannen kasta upp den på en loge. Han lyckades inte rubba höbalen. Då steg Robert fram och hivade upp den utan bekymmer. Utan att säga ett ord.
Men sedan läste jag: Robert älskade havet. Inte nog med det, han hade också byggt träbåtar. (Den sista, en Aspen-eka, ligger fortfarande kvar vid Roberts gamla fiskestuga utanför Skellefteå.) Var det därför mitt blod blev varmt varje gång handen vidrörde Esters släta träytor?
Roberts hustru och två söner dog till slut i lungsot, och dottern blev svårt sjuk. Dock vårdade fadern henne ömt i ett helt år så att hon överlevde. Detta är jag oerhört tacksam för, för denna kvinna kom att betyda mycket för mig i min barndom. Han var min mormor. Hennes namn var Ester. Robert var min mormors far.
Även om mormor nu också har gått bort har jag fortfarande ”Ester” kvar hos mig som ett minne av en man och en kvinna som på många sätt visar mig vem jag vill vara. Deras liv har fortfarande en betydelse.
Robert Rönnberg (1866-1934), min mormors far.
Ester Rönnberg-Öhman (1902-2000), min fina mormor.
Båten Ester (1966- )