Efter en fem minuter lång sprint med en väska av bly kommer jag äntligen fram till Stockholm centralstation. Men jag rusar fram till spåret bara för att se tåget mot Göteborg rulla iväg.
Neeeej!
Jag svettas så det ångar innanför rocken, och känner att jag nästan måste ge mig själv första hjälpen. Varför går tåget i tid just denna gång? Varför var chefen tvungen att tala med mig efter konferensens slut? Han visste ju att jag var sen till stationen.
Alla dessa varför upptar mitt sinne samtidigt som jag försöker hämta mig från min nära-döden upplevelse. Men jag hinner inte långt i min självömkan förrän jag hör en röst på bruten engelska. Jag vänder mig om och ser en man som med yviga armrörelser dånar ut sin frustration åt en annan person. Därefter plockar han upp två slitna väskor och med resoluta steg kliver ut på stationens framsida.
När jag släpper blicken från mannen ser jag att han inte ensam. En liten pojke i treårs åldern börjar gå efter honom. Men han går sakta. Och mannen går fort. En känsla av olust kryper fram i mina ådror. Det är mycket folk och bilar omkring, och pappan ignorerar sonen fullständigt.
Instinktivt följer jag efter, med radarn inställd på pojken.
Jag ser nu att mannen letar efter en specifik hållplats. Men varför rusar han iväg utan barnet? Jag närmar mig för att prata med honom men då skyndar han plötsligt åt ett annat håll, i ännu raskare takt.
I det här läget är jag så upprörd att jag skakar. Inte en enda gång vänder han sig om för att se om pojken följer tryggt med. Inte ens när han går över en trafikerad gata. Sakta lunkar pojken efter, gående rakt över gatan mot rött ljus. När bilarna får väja för det stackars barnet förbannar jag mig själv för att inte ha agerat tidigare. Smått panikslagen springer jag fram pojken. Lyckligtvis hade han klarat sig. Jag tar honom till pappan som får en stark tillrättavisning för sin oaktsamhet.
Jag är osäker på hur min utskällning ska påverka mannen. I värsta fall nitar han väl till mig. Men det är inget som bekymrar mig. All min lojalitet är förankrad hos barnet just nu. Pappan måste få höra hör ansvarslös han är.
”Yes, you are right, yes!” säger han till min förvåning.
”Okay”, svarar jag och tar ner pulsen en aning. ”But what’s wrong? Can I do anything to help you?
Mannen berättar att de är på väg från Marocko till Helsingfors där sonens mamma bor. Han letade nu efter busshållplatsen till Silja Line. Men ingen ville hjälpa honom, förklarar han.
Jag plockar upp hans väskor. ”I will help you!” Just hold on to the child!” säger jag i vänlig men bestämd ton.
Mannen lyder villigt och tar pojken i handen. Men när vi går iväg börjar pojken streta emot. Det är tydligt att han besvärad. Detta är även mannen som nu lyfter upp barnet för att det ska gå fortare.
”This boy, very difficult! Many trouble with him!” säger mannen.
Jag ser att han har bekymmer med att hålla fast den slingrande lilla varelsen som inget hellre vill än att komma ur den vuxnes grepp. Jag sätter då ner väskorna och föreslår att han gör detsamma med pojken. Sedan går jag fram till barnet, ler mot honom och håller fram min hand. Till min förvåning tar han tag i den omgående.
”Okay, let’s switch,” säger jag. ”You take the bags. I take the boy.” Det verkar vara en överenskommelse alla är nöjda med.
Pojken håller hårt i min hand. ”What’s his name?” frågar jag medan vi promenerar.
”His name is Johannes”, svarar mannen.
Det hugger till inombords. ”That’s the name of my child as well!”
Jag hukar mig ner och håller fram båda armarna mot pojken. Han närmar sig och jag lyfter försiktigt upp honom. När han lägger armarna kring min hals känner jag hans värme och fullständiga tillit. Men närheten till barnet skapar ett medlidande inom mig som får mig att må dåligt. Två Johannes. Samma namn, men två olika liv. Varför ville pojken inte vara med sin pappa? Pappa!? Var det pappan? Jag tror det…. eller? Jag springer bort med honom. Om något bara kunde distrahera mannen så skulle jag springa iväg. Långt härifrån. Jag tar hem barnet. Hem till tryggheten. Hem till kärleken. Nu!
Men jag vågar ingenting. Jag kan bara hålla om barnet medan vi vandrar runt.
Till slut hittar jag hållplatsen. Vi kommer dit två minuter innan bussens avgång. Jag sätter ner pojken och klappar honom mjukt på kinden. Samtidigt tittar jag på mannen. ”You look after this child now!” Jag letar efter ett tecken i hans ögon att han förstår mig. “Promise me!” Jag ser att han är en trött pappa. Han har haft en slitet liv. Men han ler ödmjukt och jag tycker mig se genuin tacksamhet.
”I promise!” svarar han. Sedan tar han tag i min hand. ”And thank you! We never make it without you! If we miss buss, we miss boat!”
I det ögonblicket slog det mig. Jag förstod nu meningen med att jag missat tåget.
Fotnot: Detta hände för en månad sedan, men jag tänker fortfarande på lille Johannes så gott som varje dag. Även om händelsen jag beskriver fick ett bra slut så är ju sanningen den att vi inte vet fortsättningen. Vi kan bara hoppas att mannen tog sitt ansvar, men… vi vet inte. Och ändå var detta ingen dramatisk händelse i jämförelse med mycket annat som drabbar barn i världen idag. Så mycket barnen får lida för de vuxnas själviskhet och ondskas skull. Vi måste fortsätta värna om barnens rätt till ett värdigt och tryggt liv! Om inget annat, denna händelse fick mig att vilja göra förändringar i mitt eget liv. För allt börjar hos mig själv, trots allt.