TVÅ TANKAR OM TACKSAMHET
Jag stöter på den mer och mer, kommentaren som sätter sig på allt fler läppar: Kan vi inte få ett slut på vintern nu? Det suckas och det stönas över att våren tycks vara så långt bort. Speciellt idag. (Jag skrev detta för några dagar sedan innan stormen kom)
Jag inser att min åsikt om detta inte står i paritet med flera andras, men ärligt talat, börjar det inte bli lite väl gnälligt nu? Jag menar, vi har ju faktiskt fått precis det vi i åratal har längtat efter: en gnistrande vit och härlig vinter. Inget av det där dystra, blöta och gråa som vi är vana med. Kanske lite tacksamhet vore mer passande?
Visst har jag respekt för de personer som har önskemål om att gå in i nästa fas: upptiningen. Men kan vi inte njuta av årstiden ett litet tag till. Vintern är ju ändå här nu (och ska det vara vinter då ska det väl vara vinter också). Den försvinner inte, hur mycket vi än vill önska bort den. Är det därför inte bättre att gilla läget och gotta oss i allt det goa’ och mysiga som en riktig vinter skänker. Lite kyla och tillfälliga stunder av snökaos är ett billigt pris att betala för vinterljuset och den underbara atmosfären – för att inte tala om alla stunder i pulkabacken. Äntligen har man fått bli ett barn igen.
Sedan visar bilderna att det egentligen inte är så värst mycket vinter ändå. Det kunde varit värre, om man säger så.
Till något helt annat. Ingen har kunnat undgå nyheten om Haiti förstås. Genom medias hjärtskärande reportage har våra sinnen matats med bilder vi helst hade sluppit se. Mitt under senaste fredagsmys, när familjen har det trevligt tillsammans och godsakerna stod på bordet, dyker det upp fler bilder på tv:n från Port-au-Prince som visar människors tröstlösa jakt efter mat och tak över huvudet. Inte nog med det, oräkneliga skaror har förlorat sina anhöriga, däribland tusentals barn som nu befinner sig föräldralösa.
Alla familjemedlemmar berörs av det vi ser. Johannes säger omedelbart: ”Vi adopterar tio av de där stackars barnen!” Befolkningen behöver mycket hjälp, helt uppenbarligen. Men vad ska man göra? Ja, i nuläget kan vi bara skänka pengar, så mycket det bara går! Låt oss tömma våra fickor. Varje krona räknas.
Finns det något annat vi borde göra? Massor, såklart. Men återigen, en sak vi kan börja med är att vara tacksamma. Va? Är det inte lite smaklöst att använda ordet tacksamhet i samma kontext som Haiti? Möjligen. Men vad jag menar är att vi har blivit brutalt påminda om hur skört livet är. Imorgon kan det vi värderar högt i livet, till och med våra närmaste, försvinna i en vindpust, ett ögonblick. Jag tror vi är skyldiga varandra den hedern, att vi visar tacksamhet för livet och för varandra medan tid fortfarande finns. Oavsett vad som då händer i livet så behöver vi aldrig ångra något i alla fall.
Bara en tanke.