Med två tonårskillar hemma blir det en hel del snack om det motsatta könet. Nuförtiden tycker de att tjejer är helt okej, men så har det inte alltid varit. Jag roades häromdagen av ett blogginlägg jag hittade. För exakt fyra år sedan hände följande:
Isak kommer hem från skolan och ser helt förtvivlad ut.
”Men lilla gubben, vad är det?”
”Det är tjejerna!” suckar han.
Jag förstår genast. Vi har haft det där samtalet om tjejerna flera gånger. Det har nämligen visat sig att några flickor i skolan har intresserat sig för vår nioåring och ”frågat chans” på honom. Och snäll som han är har han alltid tackat ja.
”Men vad är det nu som har hänt då?” frågar jag.
”Pappa… om jag är ihop med en tjej, då låter hon mig inte göra som jag vill!” svarar han.
”Haha… jag förstår inte alls vad du menar?”
”Det är faktiskt inte roligt!” muttrar han.
”Men Isak, vi har ju pratat om det här. Du vet att du inte är tvungen att bli ihop med någon bara för att hon vill det.”
”Men”, svarar han uppgivet, ”de tjatar ju så mycket att det inte går att säga emot!”
Min impuls är att börja gapskratta, men jag behärskar mig. Jag lägger armen om hans axel. ”Välkommen till verkligheten!” är allt jag lyckas få fram. Isak tittar upp på mig, klart missbelåten med dessa ord som inte alls ger någon tröst.
Senare på kvällen skriver sonen i sin dagbok (Jag har tillstånd att citera): ”Det är ganska jobbigt att vara ihop fast lite romantik kan det väl bli ibland. Det jobbigaste e att dom bara klänger på en nästan hela tiden och att man brukar inte få leka med sina killkompisar och det är inte så roligt tycker jag i alla fall. Så nu fattar ni nog att det kan vara jobbigt att vara tillsammans med en tjej.”
När det är läggdags utbyter jag med Isak några sista ord om ämnet. ”Du… även om det kan tyckas lite jobbigt med hela den här tjej-situationen, så skriver du faktiskt att det kan vara romantiskt ibland.”
Han svarar inte, men jag kan se att han funderar.
”Tjejer kanske inte alltid är så tokiga, trots allt”, säger jag.
Han gör sitt bästa att dölja sitt leende, men till slut bryter det fram.
”Nej… inte alltid.”