Family Column for Länstidningen, Södertälje, Sweden, 21 Jan 2009.
VAD JAG LÄRDE MIG I EN SVART BACKE
Som du nog vet, i alpina sammanhang är svarta backar de som störtar rakt ner… typ. Jag har åkt ganska mycket skidor i mitt liv, men brukar undvika dessa mest avancerade pister. Trots allt är jag en livsnjutare – för att inte tala om livsbevarare – och väljer därför oftast de backar där man kan njuta av färden.
Men denna gång, med familjen i Hundfjället förra veckan, skulle det bli annorlunda. Jag vet inte om det har att göra med att jag har passerat fyrtioårsstrecket, men jag åstundade i alla fall att finna de allra värsta, mest beck-svarta backarna och visa dem vem som var herre på täppan.
Den första backen på listan hette Väggen. Oturligt nog (eller hur man nu väljer att se på det) var denna självmordbacke avstängd hela veckan, så jag fick välja den näst svåraste utmaningen: Specialisten.
Från sittliften såg backen faktiskt inte så farlig ut, men när jag väl stod där på sluttningen var jag säker på att någon hade spelat mig ett spratt. Backen såg inte alls likadan ut längre – nu gick den ju rakt ner!
Det är nu de smyger på: rädslan och ursäkterna. I sådana här lägen är det vanligt att jag börjar prata med mig själv.
”Du, Louis! Ser du att ingen annan åker den här backen?”
”Mmm…”
”Det finns en orsak till det!”
”Öh… jaha?”
”Och ser du nu varför den heter ’Specialisten’?”
”Mmm…jo… visst.”
”Så, Louis…är det inte bättre att vara feg än död?”
Tystnad.
”Inte idag! Nu kniper du igen, och så åker viiiiii!” ylar jag samtidigt som jag kastar mig utför backen.
I början går det faktiskt ganska bra. Jag håller ner huvudet och har en stadig rytm i svängarna. Men sedan gör jag misstaget: jag tittar upp. När jag nu ser hela backen kommer en svindlande känsla över mig, och jag undrar om inte detta är ”Väggen” trots allt.
Som regel ska man självklart ha blicken på målet, men jag lärde mig snabbt att en svart backe är undantaget. Ibland är det nog bäst att titta ner så man inte snubblar, och vara glad åt varje steg (stavtag) man klarar av på vägen.
Under den hissnande färden försöker jag peppa mig själv: ”Friskt vågat, hälften vunn… eller hur var det… inget vågat, inget vunnit… åh, jag kan inte tänka! Och varför brinner det så i mina lår?”
Men då händer det – inspirationen. Jag kommer ihåg orden från hjältarnas hjälte, mr Stenmark himself: ”De e bar’ å åk!” Med de orden, upprepande hundra gånger, tar jag mig till slut ner för hela backen.
Väl på säker mark tittar jag upp på pisten jag nyss besegrade. Jag känner mig som en vinnare. Visst var jag rädd, men… jag tror det är okej. Jag tänker på Nelson Mandelas ord att ”mod är inte frånvaron av rädsla, utan triumfen över den.”
Då förstår jag. Det var inte berget jag vann över. Det var rädslan.
Berget… förlåt… rädslan är besegrad. För denna gången.
(I bilden står jag under en snökanon.)
Lev väl! Louis