Jag sitter i karaokebaren på Finlandsfärjans 6:e däck och lyssnar på Stairway to Heaven, framförd av Marie. Jag har inte riktigt bestämt mig än vad jag ska tycka om kvinnan som står framför mig och åmar sig vid mikrofonstativet. Hon är onykter, och i hennes ansikte ser man spår efter det hårda livet.
Men alla problem tycks blekna bort när hon blundar och låter sitt yviga hår gunga från sida till sida i takt med den lugna rytmen. Jag ser det nu: detta är hennes stund. Och det sista jag vill göra är att döma. Jag vill bara gilla.
Peter sjunger nästa sång, När vindarna viskar mitt namn. Han är begåvad. I sin vita t-shirt, som pöser över lite vid magen, levererar han ett nummer som nog skulle göra Roger Pontare avundsjuk.
Den halvfulla loungen spricker upp i tjut när Peter avslutar. Innan han hinner gå av scenen kommer Olga fram med bestämda steg. Hon känns som självaste personifieringen av en karaokebar på Finlandsfärjan. Med en frisyr likt teskedsgummans, och med det bästa stenansikte jag någonsin skådat bjuder hon på finsk tango. Stämningen är på topp.
Sedan kliver Anki fram, en kvinna i övre medelåldern. Med en känslomässig stämma sjunger hon Du är den ende till sin Svante, som hon träffade när hon var 14 år. Under större delen av sången kan jag inte undgå att titta på Svante. Det är något i hans blick. När han ser på Anki med sitt varma leende känner jag hur hela hans själ vilar i hennes armar. För honom är hon den ende. Tänk… efter alla dessa år. Det var svårt att hålla tillbaka tårarna.
Alla som kommer fram på scenen har ett namn. De har alla en story. Och inför publiken, en brokig skara främlingar, blottar de sina känslor, ja, till och med sina svagheter. Jag berörs av deras mod. Jag hänförs av deras kärlek till livet. För mig är de alla stjärnor.
Sist kommer det upp två unga bröder. De ser blyga ut, men när högtalarna river igång Michael Jacksons Billy Jean så börjar pojkarna bjuda på show. Till publikens jubel gör de sina moonwalks, snurrar runt och tar sig för skrevet. Och sången låter inte så dum den heller.
Efter att ha tagit emot publikens rungande applåder sätter sig de unga stjärnorna ner bredvid mig. Den yngsta, lättad att det är över, tittar på mig med ögon som frågar: “Hur gick det, tycker du?
Jag lägger min arm om honom och hans bror. “Jag tycker ni var underbara!”
“Tack, pappa!”