UNDERLÅTENHETENS SYND
Betraktelse i Länstidningen, Södertälje, 25 Nov 2006.
Bibeltext: Matt 25:31-46
I skrivande stund befinner jag mig i Wittenberg, Tyskland. För några timmar sedan stod jag utanför porten till slottskyrkan där Martin Luther år 1517 spikade upp sina nittiofem teser i protest mot dåtidens andliga överhet, som bland annat utnyttjade folkets vidskepligheter om överdrivna, gudomliga straff för den som inte visade bot med både själ och penningpung.
Med söndagens betraktelse i sinnet tänkte jag då speciellt på människans bild av domedagen. Om dåtiden föreställning präglades av skrämselscener om en sträng Gud som sänder syndaren till evig fördömelse, så ger den sekulariserade världen idag ofta bilden av en Gud som inte ger något straff alls, eftersom han – om han ens existerar – är en kärlekens Gud. Gör därför det som faller dig in, för det finns ingen synd ändå.
Både hjärta och förstånd tar naturligtvis avstånd från båda dessa ytterligheter. Jag tror att en kärleksfull Gud kommer att ta emot oss en dag, men inte utan någon form av räkenskap. Mitt liv är hans gåva till mig, men min gåva till honom är hur jag förvaltar min tid på jorden.
I Bibeln läser vi gång på gång om Jesu återkomst och om hans roll som Domare. I Matteus 25:31-46 talar han om sig själv som kungen som på sin tron kommer att samla fåren på sin högra sida, och getterna på sin vänstra. Vem blir vad? Det dömer vi lätt själva, för Jesus förklarar sedan att det vi har gjort mot andra, det har vi också gjort mot honom.
Det är lätt att kanske oroa sig av dessa ord, med tanken på “dåliga” saker man har gjort. Men sett till sammanhanget är det inte detta som Jesus vill poängtera mest. I stället handlar det i första hand om vad vi inte får underlåta oss att göra: ge föda åt den hungrige; klä den nakne; ta hand om den behövande. Detta summeras med orden: “Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni heller inte gjort för mig.”
Hur vi än föreställer oss domen, så vet vi en sak, att Gud kommer se till våra hjärtan. Har jag ett givmilt hjärta? Har jag ett ärligt hjärta? Ett lyssnande hjärta? Ser jag först mina egna behov, eller först mina medmänniskors? Med det förra kommer en självförvållad dom av ett ångestladdat liv utan sann tillfredställelse; med det senare ett liv med mening och djup – ett liv med Gud.