The Moment is Now!

TILLFÄLLET ÄR NU Krönika i Norra Halland, 29 juli 2011

I normala fall älskar jag kontraster. De ger variation och krydda åt tillvaron. Men ibland serverar livet oss portioner av kontraster som känns alltför magstarka.

Förra veckan bjöds vi på underbara Gothia Cup. På onsdagen spelade Isak med KIF:s 11åringar. Medan pojkarna glänste mot sina franska motståndare med 4-0 stod vi stolta föräldrar och njöt från sidlinjen.

Samtidigt händer det en olycka i stan. En annan KIF-förälder, vars tonårsson också är med i cupen, välter med en åkgräsklippare och får maskinen över sig. Mannen, som blev lika gammal som jag, kommer aldrig mer att stå vid någon sidlinje och heja på sin son.

Ett par dagar senare tog jag med barnen till Gamla Ullevi för att se finalen för P18 mellan spanska Madrid och brasilianska Karanba. Vi rycks med i sambafotbollen och får se en härlig match, där Karanba drar det längsta strået i ett straffläggningsdrama. Efter matchen tar jag barnen till Sisjön för ett kvällsdopp. Sjön är varm och vi trivs som fiskar i vattnet. Finns det något bättre än ett sommarbad i skymningen?

När vi sedan kommer hem ser jag bilder på nyheterna jag helst hade undsluppit. Jag ser andra som också simmar. Men de njuter inte av vattnet som vi gjorde. De flyr för sina liv, undan en massmördare, som om de vore fångna i en skräckfilm. På Utöya och i Oslo mister omkring åttio personer sina liv.

Varför har blivit den dominerande frågan för alla. Hur svarar man på det, i synnerhet till de drabbades familjer? Kan man svara överhuvudtaget? Kanske allt vi behöver göra är att lyssna, för många av svaren finns förmodligen inte. Det enda vi med säkerhet kan säga är att livet är skört. Vi vet aldrig hur eller när det är vår tid att gå vidare. Döden är lika säker som födseln. Sorgen är lika säker som glädjen. Smärtan och lyckan, livets kontraster, omger oss ständigt, vare sig vi vill eller inte.

Veckans tragedier har påmint mig om detta, och därmed om vikten av att leva varje dag som om den vore den sista. Men det är nästan så att man skäms. Tänk att andra ska behöva lida för att jag ska kunna öppna mina ögon och förstå vad som är viktigt i livet.

Många har ställts sig frågan hur de bäst kan hedra de avlidna. Man kanske skulle vända på frågan: om det fanns ett sätt som de omkomna kunde tala till oss, vad skulle de själva säga då? Jag tror de skulle försöka övertala oss om att ta vara på varje stund i livet till att göra gott mot andra. När sa vi senast ”jag älskar dig” till en familjemedlem? Finns det någon i vår närhet vi behöver säga förlåt till? Vi kanske har goda intentioner, men varför väntar vi alltid på att förverkliga dem? Livet är lika kort som det är skört. Snart kan det vara för sent. Vi har inte tid att vänta på rätt tillfälle.

Tillfället är nu.

#AndersBehringBreivik #Oslo #Terrorist #Utöya

0 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla