Column for Länstidningen, Sweden, 9 July 2008.
MANNENS OLOGISKA LOGIK (PDF original)
Efter det att familjen hade sett förra månadens EM-match mellan Sverige och Spanien generades jag av en ny insikt.
När min fru märkte att jag hade som avsikt att direkt efteråt se nästa gruppspelsmatch, den mellan Ryssland och Grekland, då tog det stop. Fråga mig inte hur, men helt plötsligt hade fjärrkontrollen fått en ny ägare, och vips, där blixtrade en romantisk komedi fram i tv-rutan. I vanliga fall skulle jag välkomna detta, men just ikväll… förstod hon inte?
“Men, älskling,” förklarar jag, “vi ska ju möta Ryssland om fyra dagar!”
“Ja?” svarar hon undrande.
“Ja! Och då måste vi veta något om våra motståndare – alltså hur de spelar!”
“Och att du sitter här och kollar på Ryssland ikväll kommer att hjälpa Sverige att besegra dem senare?”
“Du… man vet aldrig?” svarade jag. “Kan vi inte tänka lite positi…”
Längre hann jag inte förrän hon brast ut i skratt. Från hennes blick kunde jag utläsa ett åh-lilla-gubben-vad-du-är-söt-skratt. Jag hade sett blicken förut, och jag visste precis vad den betydde: Jag hade förlorat.
Det är smärtsamt att erkänna, men jag kände nu också hur att alla mina tidigare argument föll i kras, de som jag under elva års äktenskap hade byggt upp till att konstituera mannens styrka: att han, åtminstone, tänker logiskt, och inte styrs av sina känslor.
Mmm… visst?
Men till försvar, det kanske är idrotten som gör oss män lite korkade. Visserligen anses sport vara en av de främsta vägarna till bejakandet av manlighet, för på vilken annan plats kan en karl bygga upp sin macho-profil så effektivt som på idrottsarenan, där han i sitt anletes svett får kriga för seger och ära.
Men om vi tänker efter, hur logiskt är det att man sitter och glor på tjugotvå överbetalda fotbollsspelare som bara har ett uppdrag: att tråckla in en läderkula i ett nät.
Och speciellt manligt är det väl inte heller. När nationalsången spelas sitter hälften av oss män, inklusive jag själv, med gråten i halsen. Och när bollen får nätet att rassla, då kramas och pussas vi ogenerat framför tv-rutan såväl som på plan.
Med detta sagt måste jag dock erkänna att jag ibland inte har något emot att känna mig korkad och “omanlig”. Speciellt påtaglig blev denna känsla när domaren i EM-finalen blåste av matchen. Det kändes tungt.
Min 10-åriga son kände likadant. Han lutade sig mot mig och frågade: “Pappa, vad ska vi göra nu på kvällarna?
“Jag vet inte,” suckade jag.
“Men, du!” kom jag på. “OS börjar ju snart!”