Det goda skrattet
Ett gott skratt förlänger livet, säger de. Det är jag den första att hålla med om. Men det sägs också att en väluppfostrad person aldrig skrattar högt. Det är där problemet träder in. Tycker jag att något är roligt då skrattar jag så det hörs. Således kan jag inte vara särskilt väluppfostrad.
Jag påmindes om det igår kväll när jag hade sett filmen Mamma Mia på TV. Om det finns en film som verkligen får människor på gott humör så måste det vara den. Nu satt jag i min ensamhet och tittade, men när den kom ut på bio då var jag och hustrun där tillsammans.
Jag minns att jag skrattade så mycket att jag till slut fick ont i käken. Men det märkliga var att utöver humorinslagen i filmen, så fanns det något annat som paradoxalt nog roade mig minst lika mycket: att det inte var någon annan i salongen som skrattade, åtminstone inte något nämnvärt.
Jag kunde inte begripa det? Fattade inte folk allt det där roliga? Det hela gjorde mig ännu mer fnittrig och skrattsalvorna flög iväg från min mun när den helst skulle vara stängd. Ja, ni vet… när man inte får lov att skratta, det är då det ibland är som svårast att knipa igen.
”Ssshhh… vad du skrattar!” viskar Angelica.
”Ja, men det är ju roligt!” svarar jag.
”Men du skrattar så högt!”
Hon hade rätt förstås, och hade situationen varit omvänd hade jag nog uppmanat henne till samma behärskning. Men oaktat, snart händer det roligaste av allt.
När filmen är slut sitter vi kvar en stund och tittar på eftertexten. Då lägger jag märke till en äldre dam till höger om mig. Hon ler med hela ansiktet.
”Härlig film, eller hur?” säger jag till henne.
”O ja!” svarar hon. ”Och jag måste säga… vilket förtjusande skratt du har!”
Det kom som en total överraskning. ”Nämen, tack!” säger jag och möter hennes vänliga blick. ”Det var väldigt snällt av dig!” fortsätter jag, samtidigt som jag sneglar på min fru och smilar.
Angelica skulle just kommentera när det dyker upp ett nytt huvud bakom kvinnan. Det är en ännu äldre dam, säkert 80 år gammal.
”Ja-a! Tack för att du delade med dig av ditt underbara skratt under filmen!” säger hon.
Vilka komplimanger! Det är inte varje dag det händer. Jag ger ett varmt tack till mina nyfunna vänner och vänder mig sedan till Angelica. Hon skakar på huvudet och skrattar hon åt det overkliga som just har hänt.
”Där ser du”, säger jag när jag tar hennes hand för att gå ut, ”det är underbart att skratta!”
Och det är underbart att vara ouppfostrad.
Någon som kommer ihåg den här bilden? Clara, då 1 år, var på glatt humör – skratthumör.
