Julmysteriet
Clara kramar om mig och klappar mig lite lätt på magen. ”Pappa, du är så mjuk och go!”
”Tack, gumman!” svarar jag.
Fast… vänta lite, tänker jag. Jag känner igen de där orden. Skrev jag inte ner dem i en blogg förra juletiden? Det måste vara något skumt på gång! För är det inte märkligt att det bara är så här års som jag är ”mjuk och go”?
”Vad menar du med ’mjuk och go’?” ropar jag efter henne, för hon har redan hunnit springa ut från rummet. Men det enda svar jag får är ett fnissande läte.
Hmm… jag misstänker att det är en konspiration på gång.
I söndags, till exempel, när vi skulle gå till kyrkan, så hade någon sytt in min kavaj så att den stramade ovanligt hårt. För att inte tala om bältet, det som jag hade köpt i somras, och klagat på för att det kändes för stort. Nu har någon av konspiratörerna varit framme och klippt av en bit så att det är på tok för trångt.
Sedan såg jag en bild på mig själv som någon nyligen hade tagit. Ha! Snacka om photoshoppad! Sådana där runda kinder, det vet jag att jag inte har.
Jag måste gå till botten med det här. Jag får sätta mig ner och försöka lista ut vem det är som spelar mig detta spratt. I köket kan jag sitta. Jag tänker bättre när jag får i mig lite mat. Och när jag ändå äter så måste jag passa på att smaka på Angelica fantastiska lussebullar.
Sedan såg jag att det låg pepparkaksdeg i kylskåpet också. Den får jag inte glömma att ta mig ett par skedar av, tillsammans med gräddkolan som vi köpte till julbordet.
Ja… då tror jag allt är framdukat. Öh… nej, faktiskt inte! Julmusten höll jag på att glömma.
Sådär ja! Då är jag redo. Nu dröjer det inte länge förrän jag har listat ut sanningen och hittat den skyldige. Och när jag har gjort det ska jag fira med lite glass.